GALA magasin
You Are Reading

Tack kroppen.

0
Blogg - Joelina Claesson

Tack kroppen.

”Idag, hjälp mig att leva i tacksamhet för allt som fungerar i min kropp, för hjärtat som slår, ben som bär, lungor som andas, öron som hör. När jag blir sjuk, hjälp mig att fortsätta se det som är friskt, det som vill liv. Känna kroppens förmåga att läka och skicka tankar till alla som har det värre än jag”. Citat ur dikten Hjärtan som slår (ur boken Strimmor av ljus) av fina Sofia Sivertsdotter.

Tycker den här texten är så klok och fin, som ja typ alla Sofias texter, men den här återvänder jag till om och om igen. Den har verkligen fått en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Tänker på den livslånga relation som vi ju faktiskt har till vår kropp. Hur vi ofta bara förväntar oss att den skall ”leverera” och ”stå där givakt” för oss, dag ut och dag in. Vi är kanske inte alltid helt schyssta tillbaka, ställer ofta höga krav som vi inte bett om lov för. Ger kanske inte alltid den de rätta förutsättningarna för fysisk vila och sömn, omhändertagande, rörelse, kost, mental återhämtning och så vidare. Men tänker att kroppen alltid är oss trogen och lojal som ett typ av verktyg eller redskap för att vi ska kunna uppleva saker och ting här på jorden.

Kanske inte alltid vi stannar upp och ställer frågan till kroppen: ”- Hej kompis, hur mår Du idag? Är det OK för dig att jobba tre extra timmar ikväll? Jag vet att det inte är optimalt, men jag skulle verkligen behöva förbereda en presentation? Snälla!!!! Jo, jag vet att du hellre velat springa en runda, att musklerna längtar efter att arbeta och blodet vill skjutsas runt med ordentlig fart. Jag vet att hjärnan redan gjort sitt idag… men bara ikväll, jag lovar!” Eller, brukar Du alltid stämma av läget med kroppen, ställa frågorna OCH lyssna på svaren tillbaka? Just det! Att lyssna på svaren tillbaka. Och när då något inte ”lirar” som det brukar. När vi får en skada. När vi blir sjuka. Då kan vi ibland bli lite ”besvikna” eller frustrerade, ja, jag pratar ur egen erfarenhet. Lätt att först tänka: What? Nu kan jag ju inte… yoga som jag njuter SÅ av (både på egen hand och med andra), göra mitt styrkepass som jag verkligen tycker om och mår bra av, gå härliga lång-promenader med en hund i varje hand, etc etc. Så tänkte iallafall MIN reptilhjärna nu när jag bröt min handled i fredags.

Men… så sansar jag mig. Kommer tillbaka till denna kloka och fina text, som faktiskt alltid ligger där latent i mitt bakhuvud, och tänker istället: Jag är SÅ tacksam för allt som ändå fungerar i min kropp. Jag är SÅ tacksam för allt jag ändå KAN göra. Och alla mina tankar går istället till alla dem som har det så mycket värre än jag. Jag fokuserar på det som jag faktiskt KAN göra, vilar i det och är NÖJD med det. Det tror jag är viktigt – att vara tillfreds med det och inte egentligen vilja göra något annat eller vara någon annanstans. Jag litar till kroppens förmåga att läka, NÄR kroppen med självkärlek, bra mat som NÄR och läker den, ger kroppen den rörelse min kropp vill ha, kan förmå och behöver just nu. För jag vill vara långsiktigt hållbar. I min kropp. I min knopp. I mitt sinne. “Det är inte antingen kropp eller själ som gäller, utan tillsammans”, som Sofia Sivertsdotter skriver i en text i boken Tillitens väg.

(Och idag blev det en fin, lugn & stilla promenad längs havet med kärt sällskap. Det KAN jag ju faktiskt göra med bruten handled).

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •