Spenderade min helg sjungandes på en av Silja Lines båtar, nämligen Galaxy. Dessa vackra magnifika skapelser som varje dag gör sin resa genom vår svenska skärgård och vidare mot vårt grannland Finland. Kanske var det mest påtagliga under just denna helg all den kärlek som bubblade upp. En påtaglig känsla som envist höll i sig under min 48 timmar långa vistelse där ute till havs. En känsla av samhörighet som inkluderade både Siljas gäster, kollegor samt besättning.
Som live artist har jag haft privilegiet att uppträda på just denna båt i mer än 6 år och under någon helg då och då. Jag har alltid älskat känslan av gemenskap, formatet på våra shower samt den fantastiska publikkontakten. Magin över att, i ett lite mindre format, ha möjligheten att komma närmare sina lyssnare har alltid känt unik och ovärderlig.
Silja Galaxy är vanligtvis fullt av gäster en helg som denna. Runt 2000 båtkryssare har varit det normala. I helgen var det 150 gäster, vilket naturligtvis är bra i tider som dessa och en av anledningarna till att jag tackade ja då det är i det närmaste smittnings fritt, men ändå. Samtidigt som jag absolut älskade att ännu en gång få knyta an till den jag är och samtidigt sjunga ut av hela mitt hjärta för de ca 15 personer vi hade i publiken, så kunde det samtidigt kännas lite sorgligt. Men också än mer behövligt! Låter det konstigt? Kanske. Men precis så kändes det. Det sorgliga låg i att denna annars så livliga båt, full av minnen uti varje vrå, nu ekade nästan tom. Den behövliga låg i att det kändes viktigare än någonsin att sprida just både glädje och hopp. Om inte annat så också för den egna själens ro. Att få sitta där i den härligaste av pianobarer, ackompanjerad av en magisk kollega bemästrande den vackert svartblänkande flygeln gav mig en enormt känsla av välbefinnande. Helgens spelning blev också om igen en ovärderlig påminnelse om hur mycket musiken faktiskt betyder för så många av oss. Och med anledningen av just detta gör det mig än en gång så ont när jag tänker på hur mycket kulturen faktiskt lider i vårt avlånga land. Och även utanför dess gränser. Måtte det bli nya tider snart. Och även om det inte just nu inte set ut som en förändring är nära förestående så väljer jag ändå att tro att den kommer. För eller senare. Lika säkert som ett amen i kyrkan. Så låt oss alla tills dess hitta alternativa sätt till att överleva våra drömmar och bibehålla vår tro.
Och kära Silja Galaxy… lova mig att du fortsätter segla, stolt och vacker där ute på havet tills din publik och din trogna besättning strömmar till igen. Så måste det bli!
Tack för en magisk helg i ditt sällskap.