Snart dags igen för Julkalendern i SVT. Näst efter Melodifestivalen det mest omdiskuterade programformen i tv. I det förra handlar det mest om ”Fel låt vann”, i julkalendern varierar invändningarna från ”för lite snö”, ”för lite jul” till ”för mycket Jesus”. Julkalendern angår alla tittare, inte bara barnen. Många vuxna blir upprörda, på barnens bekostnad. Vad barnen tycker efterfrågas sällan.
Julkalendern i SVT fyller 60 år i år, och många av dessa 60 har blivit rejält utskällda. En av dessa gjordes av min far, Allan Schulman. Om detta berättar jag i en nyutkommen bok som är skriven av Caroline Cabot. ”Julkalendern genom tiderna” redogör för alla 60 kalendrar som sänts och jag berättar där om 1980 års kalender ”Det blir jul på Möllegården”:
I slutet av 1970-talet flyttade min far Allan Schulman från Stockholm till Smygehamn i Skåne. Han lämnade SVT i Stockholm, där han framgångsrikt gjort bland annat ”Hylands Hörna”, för en anställning vid SVT Malmö där han kom att göra ”Kvitt eller dubbelt” och ”Sveriges Magasin”. Och så fick han 1980 uppdraget att göra årets julkalender.
Pappa älskade teater och nosade alltid upp ett slumrande amatörsällskap då han satte bopålarna i ny ort. Och fanns det ingen, som i Smygehamn, bildade han det. Här nere uppstod sålunda Smygebygdens Gille med Allan som en entusiastisk och engagerad ledare. En teatercirkel blev gillets första uppdrag och snart var halva bygden involverad i detta. Genom Malmö-TV hade han lärt känna Åke Arenhill (på stora bilden här ovan tillsammans med min far Allan) och snart samarbetade herrarna med gillets teaterprojekt. Då föddes idén att fortsätta samarbetet med ett gigantiskt tv-projekt, julkalendern ”Jul på Möllegåerden”. Upplägget var klart för herrarna: att skildra julen och julförberedelserna på en skånsk gård i slutet av 1800-talet. Lika klart var att medlemmar ur teatersällskapet skulle medverka i kalendern.
På en skånsk gård pratar man skånska, det gjorde man även för hundra år sedan. Detta blev bara ett av problemen för framför allt tv-kritikerna från stockholmsk horisont. Att man inte köpte sin julskinka på Konsum utan slaktade den själv, blev ett annat problem för de känsliga tittarna. Att slaktaren både pratade skånska och tog sin hutt blev för mycket för många pryda föräldrar.
Pappa Allan har i sin memoarbok ”Här är mitt liv” skrivit om arbetet med kalendern och om hur den togs emot: ”Det finns nog inte någon mer utsatt än att göra Adventskalender. Här kan man verkligen travestera och säga att hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Det är nog hart omöjligt att göra en kalender som kan tillfredsställa alla smakriktningar och alla åldrar.”
Ambitionen med ”Möllegården” var den allra bästa; att visa hur julen förbereddes och firades förr.
”Vi trodde nog att den äldre publiken skulle finna ett nöje i att följa med hur man förr i tiden förberedde julen”, skrev pappa i sin bok.
Jo, och så fanns det förstås en tomte här också. Han var dock inte godmodig mysgubbe klädd i röd tomteklädsel. Han klädd i grå vadmal och var sur och vresig. Och så pratade han finlandssvenska! Det var pappas gode vän från födelsestaden Helsingfors, Lasse Pöysti, som gjorde tomterollen. Skånska och nästan finska i samma kalender, det blev nästan för mycket för de känsliga vuxnas öron. Pappa kommenterade detta i sin bok:
”Jag har lärt mig att det svenska folket har väldigt lite fördragsamhet med folk som talar alltför utpräglade dialekter. Och skånskan är mest hatad av alla. Den är definitivt inte accepterad som TV-språk av folk som bor norr om Älmhult. Folk vill inte ens förstå vad som sägs.”
Vad mer kunde gå fel? Ja, man nämnde Gud och Jesus flera gånger i kalender, och folk på gården drack inte bara mjöl till maten. Jag låter pappa få det sista ordet:
”Så mycket är klart att vår ”Jul på Möllegården” långtifrån blev den framgång som vi räknat med. Men trots allt skulle jag nog i stort göra kalendern likadan om jag fick chansen en gång till”.
