Om kloning vore en möjlighet!?
I morse var en utav dessa tillfällen då jag, som så många gånger tidigare önskade att jag hade kunnat klona mig själv. Helst i fyra lika delar med lika mycket närvaro i varje del.
Sommarlov. Denna så hett efterlängtade tid. En återkommande aktivitet under dessa vackra sommarmånader har de senaste tre åren varit just barnens fotbolls läger. Ett fantastiskt tillfälle för både aktivitet och kompishäng för mina äldsta på 8 och 11 år. I en perfekt värld hade dessa två läger naturligtvis hållits på samma idrottsplats. Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och varför göra det enkelt. När jag på söndagen gick över veckans planering lite snabbt insåg jag snart att Lucas läger hölls på Östermalms IP medans Nikkis gäng kampande på Bellevue IP (Sveaplan). Och kanske hade det varit fullt möjligt, med lite framförhållning, att få dit dem båda i tid om bara inte Lennox, minstingen på 2 år, haft introduktion på hans nya förskoleavdelning vid exakt samma tid. Kl. 9. Skall också tilläggas att mitt jobb för dagen också hade en starttid på kl. 9.
Säkert finns det en miljon lösningar på ett liknande vardags ”problem”. Och visst hade barnen säkert kunnat åka buss själva en bit etc men… och det är här kärnan av det jag vill säga kommer in. Jag vill ju så väldigt gärna vara med!!! Även om jag som ensamstående mamma och i detta fall blir tvungen att på riktigt klona mig själv. Inte alltid lätt att räcka till.
Tänker det är här den kommer in. Just ”Konsten att leva”.
Att påminna oss själva om vad som verkligen betyder något. Där framme vid slutet. Att lära oss känna igen det där vi kommer att ångra eller inte den där dagen när barnen kanske hellre leker med sina vänner än har sin mamma i släptåg.
Att det alltid är värt att gå den där extra milen. Att försöka vila i att vi kanske inte alltid hittar den bästa lösningen men att det alltid kommer att vara värt det när vi stannar upp och slutar ”springa”. Så vi inte missar det viktigaste. Nämligen livet! Och framför allt. Att hitta en närvaro i allt vi gör! För vad är det annars för mening med att ödsla vår tid på det?
Så, hur gick det då i morse? Jo rå så att. Lösningen blev en kommunal rundtur runt vårt älskade Vasastan. Tidig avgång för lämning av först Lucas, sedan Nikki och sist (och också minst) en kort introduktion av Lennox avdelning innan rusning (I know, inte helt optimalt) till mitt eget jobb med bara 15 minuters försening. Var det värt det? JA! På alla tänkbara sätt. Jag tänker att det är så lätt att också i vårt yrke känna att det är så mycket vi måste hinna. Hålla oss upp to date etc. men spelar det egentligen någon roll om 100 år?
Idag känner jag mig lite trött. (Va??? Jag trött? No way!) 😂 Men… nöjd! Tacksam. I eftermiddag lovar jag att hämta tidigare än vanligt. Att ta mig tid. Sitta där vid sidan av fotbollsplanen och ta in varje sekund av både Nikki och Lucas träning. Jag lovar att lägga mobilen åt sidan. Känna närvaro. Och när Nikki, sin vana trogen, frågar – Du tittar väll mamma!? Då kan jag med gott samvete säga att jag denna gång gör precis det! Jag tittar med hela min själ. Jag kollar in varje rörelse. Tar in varje steg. Reflekterar ännu en gång över hur mycket Nikki påminner mig om mig själv som liten. Jag minns också hur viktigt det var att bli sedd! Tänker att det gör hela skillnaden för vilket barn som helst.
Idag tittar jag! Med allt mitt fokus! Inser ännu en gång att det är en konst att leva! ❤️