Vad sa du att det hette? Ja, det spelar egentligen inte så stor roll vad det heter. Make it simple – för då blir det av, oavsett vad namnet för det är. Jag är nu tretton dagar in i min dagliga praktisering, min så kallade Sadhana. Sadhana är sanskrit och betyder just ”praktisering”.
Även om det är drygt 10 år sedan nu som jag gick min första yoga-lärar-utbildning så kan jag på en sekund komma tillbaka till vår kloka fröken Johannas introduktion till oss, av denna 25 dagars ”skoluppift” som ingick i vår examination i att bli yogafröken.
”Att praktisera innebär ofta att göra. Jag vill att ni ska LEVA YOGA istället för att göra yoga. Låt det blir en naturlig del av din vardag. Låt din Sadhana vara levande och förändras med dig. Förälska dig i den så att du vill återvända till mattan varje dag. Något att se fram emot och längta efter. Känn efter vad du verkligen är i behov av. Välj från hjärtat. Inte utifrån borden, måsten, egot eller gamla vanemönster.”
Visst blir man sugen! Jag blev det där och då. Och nu blev jag det så plötsligt igen, mer än tio år senare. Jag tycker om tanken på att det inte måste vara ett strikt schema att följa varje dag. Vissa dagar 45 minuter, andra dagar 15 minuter. Ibland mer, ibland mindre. Vissa dagar mer intensivt, andra dagar mer återhållsamt. Det är känslan av att vara så sugen och lockad så att du lustfyllt vill återvända varje dag. Och för mig i alla fall, påminna mig själv om varför jag är där, på mattan.
Dämpa egot, släppa fram lusten och längtan. I en av klasserna som jag ofta återkommer till så hör jag fröken Johanna säga: ”Allt du längtar efter finns inom dig. Frigör din kraft.” Jag dansar mellan positionerna… och så hör jag hennes ord: ”Om allt var lika mycket värt… vilken variant skulle du då välja”. Så får jag påminna mig själv igen. Och igen. Varför är jag här? Just nu. Just idag.
Då, för 10 år sedan skrev vi dagbok varje dag. Jag läser den faktiskt lite då och då. Fint att återvända till resan som då skedde. Nu är jag alltså redo att ge mig ut på denna resa igen. Eller, jag är ju faktiskt redan halvvägs på väg. Det är så spännande, pirrigt, kittlande kul. Och intressant. Utforskande. För mig är det en helt annan resa nu.
Vill du åka med? Du väljer själv vägen dit, ditt ”färdmedel” och hur länge du vill ”hänga på”. Det finns inga borden, inga måsten, inget ego som skall tillfredsställas. Inga regler eller krav på hur något ska vara eller se ut. Varmt välkommen oavsett. Resans slut-destination är alltid den samma för oss alla, att komma hem. In till dig själv och ditt eget innersta.
”Bortom buller och stress råder tystnaden. Platsen inuti är alltid stilla och fri från vågor, oro och brus. Här råder andakt sommar som vinter, dag som natt. Här kan vi vila ostört närhelst vi önskar. Stillheten är alltid redo. Längtar och ropar, vill ha oss nära och skala av allt som inte är av frid.”
Utdrag ur “Strimmor av ljus” av Sofia Sivertsdotter
