”Det kunde ha varit värre”, resonerade vi inför Cannes-resan med anledning av munskyddstvånget. Det blev värre. ”Det är i alla fall inte nedstängning”, sa vi till varandra då nattligt utegångsförbud infördes för en dryg vecka sedan. Det blev nedstängning.
I går kväll, onsdag, höll president Macron ett tal till nationen i alla tv-kanaler. Sändningen börjar med bild på Presidentpalatset,
några takter av ”Marseljäsen” och sedan Macron vid sitt skrivbord. Han stirrar stint rakt in i kameran. Då vet man. Nu är det allvar.
Och så pratar han och pratar han. Långa utläggningar om vad som gjorts, om läget och vad som måste göras. Det tar en halvtimme innan han kommer till skott och berättar om nedstängning av landet.
Nu är det inte en total lockdown som det rör sig om, som den i våras. Det är snarare en partiell nedstängning, gällande från och med fredag. Barer och restauranger stängs. Alla butiker stängs, bara de nödvändigaste (mat, apotek etc) hålls öppna. Privata sammankomster förbjuds. Människor kan fortsätta att jobba och skolorna kommer att vara öppna. Du får visats utomhus i närområdet en timme om dagen- men för att gå ut måste man visa intyg att man ska till jobbet, gå på läkarbesök eller handla.
Hur klarar vi det? Bara bra. Vi har mataffärer runt hörnet, har gjort våra sista shoppingrundor, och avstår krogbesök. Vi lever vårt stilla vardagsliv, fjärran från vimlets yra. Vi har sol på terrassen, mat, rosé och varandra.
Att Frankrike tvingas ta till dessa tuffa åtgärder igen förvånar egentligen inte. Visst, man bär munskydd överallt (nästan) men har väldigt svårt för att hålla socialt avstånd. Barerna och restaurangerna är fyllda av glada människor, några armlängder mellan borden existerar inte. Fransmännen är ett socialt folk och kvarterskrogen är en stor del av vardagslivet.
Nåväl. På söndag bär det hemåt. Sista SAS-kärran från Nice. Det är med både vemod och saknad vi lämnar Cannes. Men vi ser fram emot ett relativt restriktionsfritt vardagsliv i Stockholm. Vi har saknat er.
Anders Tegnell, vi kommer hem!
