GALA magasin
You Are Reading

Björn Borg och jag

0
Blogg - Leif Schulman

Björn Borg och jag

Björn Borg

Det har gått 27 år sedan Björn Borg för gott slutade spela tennis på profesionell nivå. Ändå fortsätter hans namn och hans karriär att fascinera. Själv läser jag just nu Jan Söderqvist gedigna och underhållande bok ”Ren vilja- Berättelsen om Björn Borg”.

Ingen svensk idrottsman har varit så stor som Björn Borg. Ingen har varit så älskade här hemma som Björn, i konkurrens med jämngamla Ingemar Stenmark. Och ingen har sålt så många lösnummer som Björn Borg. Det kan jag intyga, ty jag har bidragit till åtskilliga utgåvor av Hänt i Veckan med Borg på omslaget.

Parallellt med sina exempellösa framgångar på tennisarenorna under 1980-talet levde han ett privatliv som ständigt gav upphov till braskande rubriker. Inte bara i kändispressen, utan minst lika ofta i kvällspressen.

Jan Söderqvists bok om Björn Borg.

Jag har under årens lopp stött på Björn både på kändisfester och sett honom live på tennisbanan. Mitt största minne av Björn Borg, tennisspelaren, fick jag i Monaco 23 april 1991. Ett av mina häftigaste idrottsupplevelser- kanske inte för själva matchen, men för hela evenemanget som ledde till denna match.

1983 meddelade Borg att han tänkte lägga av med tennis. Då var han bara 26 år gammal och hade vunnit allt som gick att vinna, plus lite till. “…jag kände att jag hade tappat den inre glöden…då var det meningslöst att fortsätta”, berättade han själv senare.

Han skilde sig från Mariana, han träffade Jannike Björling som födde honom en son, han lånade ut sitt namn till Björn Borg Menswear Collection. Han partajade och tog igen allt det han inte kunde göra under sin tenniskarriär. Och han träffade Loredana och gifte sig igen. Det var, minst sagt, några turbulenta år.

Men så, 1991 lät Borg meddela att han ämnade göra comeback i tennisvärlden. Återkomsten skulle ske i Monte Carlo Open 23 april. Mycket hade hänt i tennisvärlden sedan Borg lade sina Donnay träracketar på hyllan, främst tack vare ny snabb och lätt utrustning i form av moderna grafitracketar. Men Björn hade för avsikt att använda sig av sina gamla redskap.

Några av de många Hänt i Veckan-omslag med Björn Borg.

Comebacken var vårens stora händelse. Hela världspressen var på plats i Monaco, inklusive jag som hade lyckats ackreditera mig som utsänd från Hänt i Veckan. Björn Borg var fåordig, för att uttrycka det milt. Han vägrade att prata med pressen. Svensk press skydde han som pesten. Jag tillbringade hela dagen på Monte-Carlo Country Club, en av världens vackrast belägna arenor med Monacos klippor bakom sig och det turkosa Medelhavet nedför sig.

När jag gick omkring på det stora området, efter att ha spanat in prins Albert som åt lunch på terrassen framför klubbhuset, hamnade jag vid en sidobana längre bort. Där hittade jag Björn Borg som höll på att uppmjukningsspela mot Magnus Gustafsson. När Borg efter träningen skulle ta sig från banan tillbaka till klubbhuset dök fler och fler fans och fotografer upp längs vägen. Jag hade rygg på Björn och försökte fråga honom vad han trodde om den kommande matchen. Lönlöst. Han tittade inte ens på mig, stirrade blint ner i marken och traskade på och folkmassan blev större och vakterna fick allt svårare att hålla den borta. Just där och då tog någon fransk fotograf ovanstående bild. Ett ungt fans försöker få en autograf, en vakt leder vägen och jag har min kamera i högsta beredskap. Närmare känslan av världsreporter än så har jag inte kommit.

Och så var det dags för match. Arenan var mer än fullsatt, det fanns folk överallt, själv hade jag en plats på pressläktaren. Björn Borg var oerhört populär i Monaco, han bodde här och han hade vunnit denna turnering två gånger tidigare.

I samma ögonblick som Björn tog sina försa steg ut mot banan och blev synlig flög publiken upp som på en given signal. Öronbedövande jubel, applåder och visslingar. Han fick stående ovation på fem minuter! Jag fick gåshud. Själv rörde han inte en min. Plockade med sina racketar, torkade sig med handduken. Inte ett leende. Ice Borg var tillbaka. Ingen märkte motståndaren, spanjoren Jordi Arrese, som smög fram till sin plats på andra sidan nätet.

Varje rörelse från Björn möttes av jubel. Vid inbollningen samma sak, jubel så fort Björn träffade bollen. Det lät som på en tjurfäktning; ”olé!” varje gång toreadoren Borg svepte sin backhand. Och så började matchen. Jubel vid varje träff från Borgs träracket, öronbedövande vid varje vunnen Borg-poäng. De blev allt färre.

Det stod ganska snart klart att Borg inte hade en chans mot den lågt rankade spanjoren. Fotarbetet var det inget fel, ej heller konditionen men Arreses hårda bollar blev allt svårare att hantera. 2-6, 3-6. Han vann i alla fall fem game, men det hela var en antiklimax.

Borg ställde dock upp på den utlovade presskonferensen efteråt där han tvingade den svenska pressen att ställa sina frågor på engelska. Hans agg mot svensk media tog flera år att komma över. Och det blev ingen comeback för Björn Borg. Men för mig, och alla tusentals i publiken var det en oförglömlig upplevelse.

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •