Jag har tidigare skrivit om min debut på Svensktoppen, då enbart som textförfattare. Nu är det dags att avslöja sanningen bakom min skivdebut.
Året var 1999 och jag var redaktionschef på Se&Hör. På den tiden var det jag som fick ta emot alla telefonsamtal från läsekretsen, om de inte bad att få parta med en specifik reporter. Det blev samtal av de mest skiftande karaktär, allt från skolungdomar med grupparbete på gång eller någon som ville klaga på något i tidningen.
Nu ringde en ung herre som presenterade sig som Kjell Eriksson från Kungsholmsskolan i Växjö och som hade ett skolarbete. Jag visste förstås inte vem denna Kjell Eriksson var, men han var en av ungdomarna i P3-programmet ”PippiRull”. Ett av deras stående inslag var att ringa upp och göra busringningar; utsätta personer för diverse mer eller mindre underbyggda pranks.
Det var alltså ett sådant jag utsattes för och jag avslutade ganska snabbt samtalet när jag förstod vartåt det lutade. Döm om min förvåning då jag senare fick höra att mitt samtal hade sänts i radion. Ingen från Sveriges Radio hade hört av sig för att informera detta och få mitt godkännande. Nåja, ingen större skada skedd tyckte jag och lär saken bero.
Ett år senare var jag och hustrun bjudna på stort kalas då stora förlaget Bonniers lanserade sitt skivbolag Bonnier Music. Stor fest i förlagets fina lokaler på Torsgatan i Stockholm. När man gick hem fick man en goodiebag och däri låg bland annat bolagets första stolta produktion- en dubbel CD med The Best of PippiRull, ”Det är stabilt”. Och vad hittar jag där, som spår 14 på CD1- jo ”Kjell Ger Igen- Se & Hör”!
Än en gång har man återpublicerat mitt telefonsamtal utan att informera mig eller få mitt godkännande.
Ni kan lyssna på telefonluret här:
https://www.youtube.com/watch?v=PAdxDTbPdco
Det är för övrigt inte bara jag som blivit upprörd över PippiRulls framfart. Mest upprörd blev Dr Alban, vars röst imitatören Mårten Andersson använde för att ringa och utge sig för att vara den kända artisten. Han stämde programmet för grovt förtal i Stockholms Tingsrätt där Alban vittnade om de trakasserier han blivit utsatt för som en följd av radioprogrammets sketcher. PippiRulls ansvariga friades av tingsrätten.
Kanske är min ofrivilliga CD-debut ett universums sätt att skipa någon sorts gudomlig rättvisa. Första gången som telefon-lur dök upp i Sverige Radio var det nämligen min far Allan Schulman som var producent.
Året var 1954 och pappa jobbade som producent på Sveriges Radios underhållningsavdelning. Ett av hans första uppdrag blev att producera ”Så får det bli” med Martin Ljung, stjärnskott på humorhimlen efter sitt genombrott i Knäppupp. Ett inslag i programmet som pappa Allan födde var att Martin Ljung skulle svara på annonser från tidningarna på telefon. Här fanns allehanda sorts annonser, både platsannonsen och till salu-annonser.
Inte mycket av Ljungs telefonlur finns bevarat, men i Sveriges Radios arkiv finns denna då han ringer och svarar på en annons om ett jobb i fiskaffär. Lyssna på den här:
https://sverigesradio.se/avsnitt/1294512
Att utsätta folk för telefonlur har använts flera gånger i radion. Föregångaren till Pippirull var ju Hassan-gänget med Kristian Luuk, Fredrik Lindström och Erik Haag med flera. Störst av dem alla är dock Kale Sändare (Carl-Axel Thernberg) som under 70-talet gjorde många bästsäljande LP-skivor med klassiska samtal. Han blev snabbt en kultfigur i artist- och musikvärlden. När till exempel ABBA spelade in sina skivor, eller var på turné, korsade Sändare-citat luften.
Själv har jag aldrig uppskattat denna form av humor, som ju alltid bygger på att den som rings upp är i ständigt underläge och bara är en väggplank för busringaren. Här skrattas det alltid på andras bekostnad. Ofta utan baktanke eller finess. Av samma orsak gillar jag inte heller program av typen Dolda kameran.
