”Så många förväntningar, så mycket att hinna med. Halvvägs i december, och man går redan på knä. Det har varit ett långt år, vi har väl gjort vad vi ska.” Så börjar Mauro Scoccos låt ”Då är hela världen vit”. En av mina absoluta favorit-jullåtar som jag haft i Shavasana på min jul-yoga de senaste åren. Alltid tänkt att vi alla tillsammans, kollektivt, med empati och kärlek, till och för varandra, kan enas i att: Ja, fasen vad vi GÖR hela året. Uträttar det ena efter det andra. Vecka ut och vecka in. När fredagen kommer pustar vi ut i soffan, puh (!), ännu en veckas To Do avklarad. Och när december kommer så är det ”dubbel-pust” ut på allt som skall hinnas med innan året är slut för den här gången och det är dags att cocoona in oss i jul-myset.
Men i år. Då känner iallafall jag helt annorlunda. Det är inte våra avbockade To Do:s som främst kommer upp i min ”mind” när jag hör meningen: ”Det har varit ett långt år, vi har väl gjort vad vi ska.” Absolut mycket To Do:s även i år. Men SÅ mycket mer annat. Hopp, som blivit förtvivlan. Tro, som blivit besvikelse. Kurvan pekar uppåt igen, smittspridningen ökar åter. Vården går på knä i hela vårt rike, ja i hela vår värld. Kärlek, ja men den har vi väl ändå alla stort och kollektivt kvar för och med varandra.
Det här året, jag tror jag talar för de allra flesta: Det har tärt på oss. Vi har kämpat och vi kämpar. Och de som kämpar MEST av alla, alla inom vården. Ni, ni är våra super-hjältar! Jag vet att inga ”balkong-applåder” i världen hjälper mot er trötthet och uppgivenhet. Förstår till FULLO er ilska mot restriktioner som inte hålls. Och vet ni vad, vi kan nog ändå inte riktigt förstå hur ni verkligen har det. Men jag vill att ni skall vet att vi försöker förstå. ”… ingen vet hur sagan tar slut, jag ber för oss, dom vi blev, och att ljuset ska hitta hit, och då blir hela världen vit…”.
Det jag önskar allra, allra mest nu. Ja det går inte att slå in i ett paket. Jag önskar, från det djupaste och innersta av mitt hjärta, att vi alla får vända hopp och tro till utropstecken och hjärtan. Att frid, hälsa och ro kollektivt får ta SÅ mycket mer plats hos oss alla 2021. Vi får ta hand om oss själva, våra nära och mänskligheten så gott och fint vi bara kan längs vägen. Fysiskt och mentalt. Ut och gå i dagsljus med alla sinnen på. Andas frisk luft. Yoga. När dig med bra mat för dig. Ge kärlek till alla du möter. Få kärlek. Håll avstånd. Tvätta händerna ofta.
Avslutningsvis. När jag vänder på perspektivet för det här året och ändå försöker se vad det har givit, så är det ordet Tacksamhet som når mig först. Tacksamhet för allt som vi har i våra liv som ändå kan fungera just nu. Tacksamhet för varje dag vi och våra nära & kära vaknar och får lov att vara friska. Tacksamhet över att hela samhällets lunk saktats ner detta år. Vi har hunnit se varandra lite djupare i ögonen, stanna kvar aningen längre med blicken. Hunnit lyssna klart på varandras meningar, utan måsten att kvickt ila vidare till. Tacksamhet för oändligt mycket tid tillsammans. Tacksamhet för där vi bor och får lov att vara all vår tid – just nära naturen med hav och skog på knuten.
Med tusen reflektioner om vad året givit och tagit så är det snart dags att stänga boken för 2020.
”Gå och lägg dig nu, dröm nåt vackert du. Och när du vaknar imorgon, har vintern kanske hittat hit, och då är hela världen vit.” Vit och ljus. I dubbel bemärkelse. Kram!
