GALA magasin
You Are Reading

Helen Sjöholm: “Jag omfamnar allt som är lustfyllt med julen!”

0
Intervju

Helen Sjöholm: “Jag omfamnar allt som är lustfyllt med julen!”

Helen Sjöholm

På juldagen är det premiär för årets stora svenska julfilm “Tills solen går upp – en drömlik kärlekshistoria” med idel folkkära skådespelare i huvudrollerna: Mikael Persbrandt, Vanna Rosenberg, Helen Sjöholm, och Peter Dalle som även skrivit manus och regisserat. Gala Magasin fick en intervju med Helen Sjöholm inför premiären och den stundande julhelgen.

Helen Sjöholm
Foto: Karin Törnblom  Hår & make: Shada Garib / Zap Talents

Berätta lite om “Tills solen går upp”!
– Jag spelar Lena som är gift med Peder som spelas av Mikael Persbrandt. De har varit gifta länge och har en vuxen dotter som snart ska bli mamma. De har en bra men lite avsomnad relation. Filmen inleds dagarna före jul och Lena får möjlighet att köpa en väldigt gammal bok om drömmar som hon vet att Peder önskar sig i julklapp. Den här drömboken visar sig ha en effekt på Peder som han inte kunnat drömma om; han kan helt enkelt förverkliga sina drömmar genom den. Och dagarna innan har Peder träffat sin gamla ungdomskärlek Hanna, som spelas av Vanna Rosenberg, och börjar träffa henne i drömmen.

Så Peder är otrogen mot Lena i sina drömmar?
– Ja, men är man då otrogen? Om man inte får drömma eller känna attraktion för andra människor tror jag man kan glömma att ha en lång relation; jag tror inte att det går att hålla sig ifrån… Sedan handlar det förstås om val och lojalitet. Och kärlek. Men var går gränsen?

Misstänker Lena att hennes man är otrogen?
– Nej, hon har ingen aning om vad som händer, utan bara ser hur hennes man försvinner från henne. Han är sig inte lik, blir deprimerad och sover dåligt. Hela deras relation skakar och hon blir allt mer orolig för honom.

Minns du själv dina nattdrömmar när du vaknar?
– Jag kan minnas sekvenser, och även vissa drömmar längre tillbaks som varit otroligt uppskakande. En återkommande dröm jag har, och som säkert betyder något, är att jag hittar nya rum i mitt hus. Ibland tomma vackra rum, ibland istället fyllda med bråte och grejer… Ett tag skrev jag drömdagbok och hade en idé om att jag skulle kunna hålla kvar drömmen om jag inte släpper den för tidigt. Det gick inte så bra; jag mindes drömmarna allt för sällan. Men jag befinner mig ofta i en viss stämning när jag vaknar, som jag tror beror på vad jag just drömt.

Klickade det mellan dig och ”din man” Mikael Persbrandt under inspelningen?
– Ja, det var inga problem eftersom Mikael är ett sånt superproffs. Han är väldigt fokuserad när han jobbar och varje gång det var tagning var det bara så enkelt och lustfyllt. Mikael har en enorm närvaro som jag liksom kunde surfa på. En omedelbar ”växel upp”, det var grymt. För oss gällde att hitta det där vardagliga och nära, som inte är en förälskelse utan en lång lång relation. Det var inget svårt alls att frammana det.

Helen Sjöholm
Producent Patrick Ryborn, Helen Sjöholm, Mikael Persbrandt, Vanna Rosenberg och regissör/manusförfattare Peter Dalle. Foto: Ivan da Silva för Zap PR. Hår & make: Shada Gharib/Zap Talents

Du har ju mest medverkat i musikdramatiska produktioner – känner du lika stort självförtroende när du ”bara” är skådespelare?
– För mig är det inte bara, det är ju en utflykt för mig, och jag är nyfiken på tilltalet eftersom det är så annorlunda. Istället för att nå ut till publiken på sjuttonde raden är det som om jag har ett öra och ett öga helt tätt intill. Det känns både kul och spännande. Men just nu under dessa corona-tider vet jag inte om jag känner så stort självförtroende för någonting, för när man inte fått möta en publik på så lång tid känns allt så långt borta…

Vad är den största skillnaden mellan att stå på en scen och att spela in en film?
– På många sätt är det inte så stor skillnad, det handlar ju i båda fallen om att göra en gestaltning. Men när du spelar in film får du inte något långt löp, ingen helhet. Det blir korta tagningar, och många omtagningar. Du har ingen kontroll över slutprodukten. Trots det finns det ändå en påtaglig nerv när kameran börjar filma.

Filmen tar avstamp kring julfirandet – är du en ”julkramare” eller ”julhatare”?
– Jag är nog en julkramare och omfamnar allt som är lustfyllt med julen. Men visst finns det också en massa jobbiga krav, allt som ska hinnas med, så vi försöker kapa bort en del i vår familj.

Blir julen annorlunda i år med tanke på pandemin?
– Precis som med allt annat har jag ingen aning om hur det blir. Det är det nya, att man inte sätter upp några tydliga bilder för hur saker och ting ska bli. Jag minns ju med glädje barndomens jular med alla traditioner, men upptäcker att vi har skapat helt nya traditioner med våra barn. Saker som vi bara har gjort i några år är plötsligt en tung tradition för barnen. Vi har vårt lilla universum vi fem i familjen, och att vi får vara tillsammans är det viktiga.

Något annat du uppskattar med julen, kanske maten eller musiken?
– Att få sjunga en del av julsångerna är att fira jul för mig; mer så än att jag lyssnar på julmusik hemma. Men ingen julafton utan ”O Holy Night” med Mahalia Jackson! Även om jag inte är speciellt troende är det ju nostalgi och tradition; en tro på ljuset, på att det ska vända och bli ljusare. Så jag kan behöva en ”O helga natt”, eller en julskinka som jag griljerar själv. I vår familj brukar vi koka ner julen till det vi tycker känns viktigt och struntar i resten.

På tal om en ljusare framtid – hur känner du inför nästa år med tanke på pandemin?
– Jag har stängt av hela nästa år, och ser det som en otroligt skön överraskning om det trots allt skulle vända snabbt. Jag tror det blir fortsatt ganska få jobbtillfällen, ingenting under våren i alla fall. Det tar ju sån tid; teatrar kan exempelvis inte bara ställa om helt plötsligt utan behöver framförhållning, och det gäller även konsertturnéer. Istället försöker jag förverkliga saker i det lilla; kontaktar folk och smider planer för framtiden. Nu, om nånsin, finns det tid att formulera sina drömmar.

Är din nya skiva “En ny tid” ett resultat av att du har haft mer tid över under pandemin?
– Nej, den är inte alls ett resultat av coronan, men blev på sätt och vis ändå det. För när vi väl skulle in i studion kunde vi inte sitta och jamma tillsammans så som jag hade önskat, utan alla satt hemma hos sig och så skickade vi filer till varandra. Men det blev bra ändå, trots att det är en ”corona-produktion”, och jag är jätteglad för skivan. Nu vill jaga bara ut och spela låtarna live, men det lär väl dröja… Kanske till sommaren om publikgränsen höjs och man kan vara utomhus.

En helt annan sak – du fyllde 50 år i somras, hur firade du det?
– Det skulle ha blivit en jättestor fest, men den bokade vi av. Istället överraskade min man mig med att Ale Möller och ett par andra musiker hade en konsert på bryggan hemma hos oss. Tidigare på dan hade jag varit och firat med några kompisar på Fotografiska och var jättenöjd med det, men så fick jag en ögonbindel och sattes i en bil. När vi kom fram visade det sig att vi var hemma hos oss, och så fanns det precis femtio gäster i trädgården. Det blev en helt fantastisk kväll!

Känner du att du har gått in i en ny livsfas?
– Inte på grund av siffran ”50”, men visst känner jag att jag blir äldre. Man åldras liksom i skov; plötsligt känner jag inte riktigt igen mig. Jag bara hoppas att jag ska få möjligheten att fortsätta göra roller och nya spännande grejer länge än. Och att jag och de mina får behålla hälsan.

Av Pär Jonasson

Helen Sjöholm porträtterad av Caroline Roosmark i kalendern “Sagolika kvinnor 2021”. https://roosmark.com

 

 

 

 

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •