Kära Dagbok! Förlåt att jag har glömt av dig i ”sommar-lunken” och sedan även nu i höst, när alla vardagsbestyr åter dragit igång med full fart. Men jag vet att du finns här. Att komma tillbaka till och skriva några rader när jag känner att jag har något som jag vill dela med dig. Och förhoppningsvis även inspirera någon på vägen. Idag kom det bara över mig hur lycklig jag är över kroppens förmåga att läka. Över kroppens förmåga och kraft att bära oss. Dag ut och dag in. Därav får det här & nu bli en hyllning till våra unikt stöpta, fantastiskt värdefulla kroppar.
”Idag, hjälp mig att leva i tacksamhet för allt som fungerar i min kropp, för hjärtat som slår, ben som bär, lungor som andas, öron som hör. När jag blir sjuk, hjälp mig att fortsätta se det som är friskt, det som vill liv. Känna kroppens förmåga att läka och skicka tankar till alla som har det värre än jag”.
Citat ur dikten Hjärtan som slår (ur boken Strimmor av ljus) av fina Sofia Sivertsdotter. Tycker den här texten är så klok, så tänkvärd och så fin. Som typ alla Sofias texter, men den här återvänder jag till om och om igen. Den har verkligen fått en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Tänker på den livslånga relation som vi ju faktiskt har till vår kropp. Hur vi ofta bara förväntar oss att den skall ”leverera” och ”stå där givakt” för oss, dag ut och dag in. För nästan på dagen tre år sedan, närmare bestämt den 14 september 2018 gjorde jag en stor knäoperation. Hade haft ont i knäet under ett par års tid, flera olika läkare försökte hjälpa mig utan framgång, tills jag en dag, av en slump, för att jag just den veckan, när jag sökte akut för jag hade så fruktansvärt ont, råkade befinna mig i Göteborg, och hamnade hos typ Europas främsta knä-ortoped. Resten är en skön historia – men summa summarum – knäsmärtan är vips borta – vet du vad! Jag sitter på knä nu, vilket var helt omöjligt innan min OP. Och jag kan gå långa promenader längs havet med mina hundar, och inte ett endaste uns ont i mitt knä efteråt. Lycka!
Och tänk att… för bara 8 månader sedan, en mörk och tidig januarimorgon, på promenad med hundarna, råkade Bamse få syn på en liten ekorre, kanin eller liknande, och tok-ryckte i kopplet – varpå min handled bröts. Rehab på det. Ja, måste säga att det nog är ett nyckelord – nitisk rehab (ja, super-tråkigt, men ack så viktigt!!) – det har jag verkligen gjort. Jag sa till min PT: Jag vill kunna stå på händer igen, för jag älskar att stå på händer. Och vips! Nu kan jag stå på händer igen. Titta!
Vad vill jag säga med detta? Jo. Tack kroppen! Du är fantastisk. Som bara ”står där” och liksom funkar för oss. Så länge vi stannar upp då och då och ger dig det du behöver. Du har inte så höga krav. Men att ibland se till att välja lugnet framför stressen och att gå till rätt källor för att nära oss med det vi behöver för kropp & knopp. För mig är dessa två exempel så konkreta på hur min kropp alltid finns där och arbetar MED mig och finns för mig, bara jag GER den det lilla som den behövs i form av bra mat i den mängd som krävs, tillräckligt med kvalitativ sömn och daglig rörelse i lagom dos och såklart goda, kärleksfulla tacksamhets-tankar rakt in till den. Vad är Du tacksam och lycklig över att din kropp varje dag gör för dig? Har du tänkt på det? Om inte – gör det nu!
