Tror ni på tomten?
Jag gör det, rätt hårt faktiskt.
När jag var något yngre gjorde han mig aldrig besviken, men på senare år har han faktiskt lyst med sin frånvaro en aning…
Men jag tror fortfarande.
Jultomten – då och…mest då faktiskt.
Först lite rysk historia. Efter revolutionen 1917 skulle allt som hade med religion att göra givetvis skrotas. Ded Moroz – Fader Frost – var en del av rysk tradition sedan tidigare, men han fick nu en ny huvudroll, i det sekulära firandet, och blev något av en kommunisttomte.
Fader Frost passade perfekt eftersom han knappast var konfirmerad. Han rökte, drack vodka, och för det mesta åtföljdes han av en sidekick – den unga, vackra (Snegurichka), Snöflickan.
I sann kommunistisk anda belönade han de arbetsamma och godhjärtade, medan de elaka och lata fick frysa ihjäl.
Det var inte bara att önska sig grejer i Sovjet – och jag tycker någonstans att det var bra…
Vår svenska, moderna och snälla jultomte är en skön mix mellan Sankt Nikolaus av Myra, en givmild biskop på 300-talet i Patras i Lycien – och Julbocken, som delade ut klapparna innan tomten snodde jobbet.
Att jultomten i dag är välväxt och rödklädd beror inte bara, som många tror, på Coca-Cola. Detta stiliga utseende har tidigare anor, men sedan 1930-talet har läsk-reklamen faktiskt haft en rätt stor inverkan på tomte-modet.
Från början var ju tomten gårdarnas skyddshelgon, alltså enligt nordisk folktro. När Norden kristnades så fick hustomtarna mycket av det vi i dag kallar ”bad press”.
Redan Birgitta Birgersdotter, ”heliga Birgitta”, skrev på 1200-talet ett stenhårt dekret som varnade folk för att tillbe ”tomteguden”.
Och den tyske reformatorn Martin Luther uppmanade på 1500-talet sina präst-kompisar att driva ut tomten ur hemmet, precis på samma sätt som en exorcist driver ut djävlar och demoner.
Mörkt. Men snart är han här, vår härliga och äktsvenska Coca-Cola-kille!
Text: P.D. Malm
