Känner hur hösten sakta tar sitt grepp om oss. Och samtidigt som det skapar ett visst vemod över att något tagit slut, den magiska sommaren, så känns det också betryggande att vissa saker får vara precis som vanligt. Att få samla ihop sin lilla skara framför en tänd brasa skapar magi. Eller så är det bara nyhetens behag!? Oavsett, så är det något vi ser fram emot när fredagen gör sitt intåg och helgen ligger framför oss.
Jag reflekterar ännu en gång över att affirmationens kraft inte är att underskatta. Har på senaste tiden åter igen fått bekräftat att saker faktiskt händer så där lite av sig själva om man bara vågar tänka tanken fullt ut. Tänka den, men också våga fråga och räcka ut handen efter det man vill uppnå. Hur ska man annars nå sina mål?
Känner denna höst en stor tillit över att saker och ting liksom blir som de ska. Ett uttryck som jag ofta använder i mina föreläsningar är just meningen ”Just wait for it!”. För visst är det väl så att det finns vissa saker man kanske måste vänta på. Vissa saker som inte går att forcera utan som man istället måste låta ”ramla på en” när planeterna står rätt eller något liknande. Men kanske får dessa saker också en extra stjärnglans när de väl händer av just denna anledning.
Flera nya samarbeten väntar runt hörnet… för att jag vågat fråga och tänka tanken högt. Tacksam!
Igår uppvaktade jag min morfars syster. 1 år sedan vi sågs. Eller mer. Jäkla skitvirus. Hon är 98 år gammal vår Doris och fortfarande pigg, så när som på sin dåliga syn. I mina olika coaching uppdrag får jag ofta frågan om jag tycker personen i fråga är för gammal för att satsa på det ena eller det andra. Jag brukar då ofta använda min släkting som ett exempel. Personen kan tex fråga ”Tänk om jag skaffar ett barn på egen hand vid 47 års ålder och sedan går och dör! Är inte det oansvarigt?”
Mitt svar brukar vid dessa tillfällen vara ungefär detsamma. ”Jo men tänk om du INTE skaffar det där barnet och därmed inte följer ditt hjärta och sedan lever tills du är hela 98 år ändå! Skulle inte det kännas värre?”.
Ibland när jag tvekar i livet kan jag tänka tillbaka på något Doris sa till mig för bara några år sedan;
”Men Tessan, det är klart du ska våga, du är ju bara mitt i livet!”
Det gör något gott för själen. Och sätter det mesta i sitt rätta perspektiv.
Så om ni ännu inte korsat 90-års strecket så kan det faktiskt vara så att ni är mitt i livet. Vilket gör att det mesta fortfarande är möjligt! Eller åtminstone inte försent! Inte riktigt ännu!!
Kärlek Tess
<img class=”j1lvzwm4″ role=”presentation” src=”data:;base64, ” width=”18″ height=”18″ />
<img class=”j1lvzwm4″ role=”presentation” src=”data:;base64, ” width=”18″ height=”18″ />
Madelein Hellström, Linda Hirschfeld och 7 andra
1 kommentar