2020 var året då klimatskammandet av resande fick sällskap av virusskammandet. Nu är jag sådan som blir väldigt motvalls av just folkdomstolars skammande i olika frågor, men inställda flyg kan ingen skamlöshet i världen råda bot på. Sålunda satt jag där med flygbiljetter till München i maj, som det tog sex månader (!) att få tillbaka pengarna för. Tack för det SAS! En resa till Sydkorea i juni bokades med otillförlitliga Resecentrumgruppen som efter intensivt tjat faktiskt betalade tillbaka biljetten (minus 600 kr i avgift) efter ”bara” två månader.
Som tur var hade jag hunnit bocka av två nya länder innan pandemin blev världsomspännande. 2020-års vinterresa i januari gick till trevliga men dyra Costa Rica, känt för att ha avsatt 25 procent av marken till naturreservat. Dessa besöks i större eller mindre turistgrupper med duktiga guider i spetsen. Många gulliga djur och fina fåglar. I strandorten Coco beach råkade vi ut för en lokal festival som väckte oss med smällare, eller snarare smärre explosioner, kl. 5 varje morgon! Roligare, men lite skrämmande det också, var när vi blev stångade av små barn utklädda till tjurar i ett karnevalståg.
Costa Rica i all ära men det bästa med resan var en heldagsutflykt till grannlandet i norr: Nicaragua. En helt annan stämning i ett land som inte alls är uppbyggt kring turismen på samma sätt. Mer spontant gatuliv och inga gallergrindar och stadsjeepar. Besökte vulkan och åkte på båttur runt bedövande vacker insjö bland annat.
Det värsta med Costa Rica var nog transporterna. I resten av Latinamerika är de ofta både frekventa och billiga. Man kan ta lyxiga eller enkla bussar, billiga inrikesflyg eller billig taxi. Här baxnade vi av svårighet och prisnivå. Men hyr en bil då! säger de flesta. Jo tack. Detta gick lös på minst 150 dollar om dan, ofta mer. Och att få fram en hyrbil oskadd på undermåliga vägar kändes som ett nervöst projekt. Då bokade vi hellre en shuttle eller taxi för liknande pris. Det blev även en liten inrikes flygtur i minimalt flygplan.
Någon månad efter hemkomsten från den härliga solsemestern stramades snaran åt och sedan kom coronavåren då enda nöjet bestod i att skriva om gamla resmål. Under sommaren kunde man som tur var resa runt lite i Sverige. Jag tog mig så långt som till Halmstad och tillbaka.
Höstens tv-mässa i Cannes ställdes in med bara några veckors varsel. Jag hade redan bokat flyg dit via Schweiz och kunde därmed bocka av ytterligare ett nytt land: Liechtenstein där jag tillbringade en natt och dag i otroligt fina huvudstaden Vaduz. Den gick rakt in på topplistan över favoritstäder med sina vackra gröna fält, betande kor och kulisser av snötäckta berg. Jag hann också stå i en bar i Zürich, och äta middag med mina föräldrar på stamkrogen i Cannes innan Europa stängde ner totalt igen strax efteråt.
