Gårdagens galna schema dröjer sig kvar färskt i minne. Måndag. Denna dag full av fritidsaktiviteter efter skolan. Lucas min äldsta son har alltid varit en talang när det kommer till fotboll. Det är nog ingen överdrift att påstå att han ”satte bollen i krysset” nästan innan han kunde gå. Med reservation för en viss överdrift. 😉 Fotbollsintresset har hållit i sig genom åren och det är få dagar vi faktiskt missar en planerad kväll på fotbollsplanen. Min dotter Nikki har nog egentligen haft mer fallenhet för dans och gymnastik men eftersom familjen oftast mer naturligt samlats runt träningar och matcher under åren så har det nog helt naturligt fallit sig så att även Nikki ”trillat” dit på denna sport. Med detta sagt har det denna termin fallit sig så att båda barnen har träning på just måndagskvällar. På Bellevue IP bortom Sveaplan i Vasastan. Dröm om min lycka när det visade sig att de dessutom blivit tilldelade träningstider med en timmes mellanrum. Kl 17.15-18.15 samt 19.15-20.30. Grejt!! Inte helt optimalt. Vad gör man med den där extra timmen mitt i liksom!? I ett redan packat schema. En fantastiskt vacker sommarkväll är detta kanske inte alls något problem, håller med, men under just gårdagen, med- 2 grader i luften, är det inte helt kul. Ett Ilands problem, I know men det gör iallafall att tankar som, ”vad gör jag av den minsta ikväll” dyker upp. 3 timmar ute i kylan känns liksom inte helt optimalt för den som inte vill vabba ännu en vecka. 😉 Och… middag när? Kl 21? Någon som känner igen sig om jag säger att det just då kändes som det lättaste alternativet att helt enkelt skippa det hela!? Lättare att istället dra någon historia om att det kanske är bättre att vila så här på en måndag i Corona tider, slå på TV och hålla de små liven hemma. Jo rå så att. Men om jag hade gjort precis detta, för vems skull hade det varit i så fall?
Det är ju just det där, och med risk för att upprepa mig så nämner jag det ändå igen, att en av de stora fördelarna med att bli äldre är att jag med åren faktiskt lärt mig att ”känna igen i realtid vad jag kommer att ångra i framtiden att jag inte gjorde nu”. Låter det invecklat? Jag ska förklara. Igår var precis ett sådant tillfälle. Efter ett kort övervägande så blev det cykel till den första träningen. Nikkis. Lycklig ängel trampade på trots kyla. Lucas passade minstingen. Så duktig storebror. Vilken tur att man avlat fram en alldeles egen barnvakt 😉 Skojar men ändå. Värmer i mitt hjärta att se hur mycket Lucas älskar att vara med sin lillebror. På riktigt.
Kl 18.15. Hem igen. In med minstingen till granne. (Tack gode gud för fantastiskt nätverk. Ett sådant man tvingas bygga upp som ensamstående. Ovärderligt och något jag tackar min lyckliga stjärna för.) Upp på cyklarna igen, i – 2 grader och snålblåst. Förlåt om jag upprepar mig. Ja ni fattar. För att sedan spendera 1, 5 timme + övertid ”det är ju så kul mamma, bara ett skott till” på denna fotbollsplan som vid det här laget blivit som ett andra vardagsrum. Kanske är det där och då inte helt konstigt att tanken på om det är värt det dyker upp i huvudet. Det har dessutom börjat smådugga så där lite mysigt, där jag står och små hoppar för att hålla värmen, iklädd tjockjacka och vantar. Fest! Kanske är jag helt galen men jag kan ärligt säga att svaret oftast ändå blir detsamma. JA, det är värt det! Alla dagar i veckan. Man ångrar bara det man inte gör. En kliché, I know, men inte desto mindre sant. Att ärligt kunna säga att jag inte missat många utav mina barns träningar. Genom åren. Gör att jag känner mig rätt nöjd med denna erfarenhet.
Åren går så snabbt. Hört att det människan ångrar mest i livets slutskede är att de inte spenderade mer tid med sina barn. Att de inte tog vara på tiden med de små lite bättre. När de hade chansen. Att få vara hjälten i någons liv under några få år är väl det största? De där ovärderliga småbarnsåren då det faktiskt betyder mest för ditt barn att just DU är där, är inte så många. Det är just det där. Det är just här jag bestämt mig för följande. Att aldrig någonsin behöva ångra att jag inte gav järnet!!!! Att jag aldrig lät min lathet styra mig. Dagarna går ej i repris. Med detta i åtanke förvånar det mig om och om igen hur tomt det faktiskt ekar på åskådarplatserna runt planen kväll efter kväll. Hur få föräldrar som faktiskt väljer att hänga på sina barn. I ur och skur. Självklart kommer livet i vägen för oss alla. Jag är också lika säker på att alla gör sitt yttersta för att få till livspusslet. Min tanke med denna text är mer en liten påminnelse i att OM det finns en möjlighet att välja, inte missa dessa så oerhört värdefulla ögonblick. Att vara med ditt barn här och nu.
Kan utan att överdriva intyga att jag var helt slut när vi kom hem sent omsider efter en middag on the go. Och barnen? Så nöjda. Så värt det. Trots mina egna köldskador och avdomnade fingrar. 😉 Så jag fortsätter att göra mitt bästa för att inte missa så snart jag har ett val. Om och om igen. Måndag efter måndag. Det är just denna prioritering som också gör att jag med gott samvete kan unna mig att då och då även förlora mig i min egen dans när tillfället ges. Lyckliga barn. Lycklig mamma. Lycklig mamma, lyckliga barn.
Kärlek
