Människor. Dessa ovärderliga, unika, ”one of a kind” pjäser. Blir så rörd ända in själen över livets största gåva.
Idag har vi en photo shoot på det kontor där jag också har en kontorsplats sedan den 1 augusti i år. Fick frågan om jag ville hjälpa till och hitta lite externa modeller till uppdraget. Ja men så klart, var mitt svar. Vilket gyllenen tillfälle att få ringa in några utav mina nära, begåvande och vackra vänner, tänkte jag. Bara roligt. Jag ringde runt och snart var 7 st av mina vänner bokade.
Nu är photo shooten i full gång och jag observerar från kulisserna. Varm i hjärtat konstaterar jag ännu en gång vilken rikedom jag besitter och något blir väldigt tydligt ännu en gång. Vännerna. Människorna. Det är ju om dessa allt handlar om. Vad kan vara viktigare än att vårda just sina relationer? Vad är vi utan våra medmänniskor?
I förrgår var jag på ett helt annat event och hamnade då i en konversation med en utav de andra gästerna. Vi kom in på just ämnet relationer. – Jag har aldrig riktigt tagit mig tid att fördjupa mina relationer, sa personen. – Jag har liksom alltid drivit vidare till nästa hamn så fort jag börjat lära känna någon mer på djupet. Inbillat mig att jag klarar mig själv. Men nu när jag blivit lite äldre har jag börjat omvärderat mina tankar och tänker istället att det kan komma att bli väldigt ensamt på ålderns höst, fortsatte personen.
Jag tänker att det är precis så. Vad skulle vi vara utan våra relationer? Var skulle vi vara utan våra många ”sammanhang”?
Jag brukar säga att jag samlar på människor. Låter det konstigt? Ja kanske gör det det, men det är precis så jag känner. Jag tänker att vi träffar de flesta personerna i livet av en anledning. Att människor kommer i vår väg precis när vi behöver dem som mest. Men att det sedan är minst lika viktigt att fortsätta att ta hand om och vårda denna nya vänskap. Att fortsätta ge den sin uppmärksamhet. Att skicka ett sms eller lyfta luren någon gång då och då tar inte så mycket av vår tid utan gör den bara än mer välinvesterad. Jag tänker också att om det är något vi blivit mer medvetna om, speciellt i dessa pandemitider, så är det väl just det att vi alla hör ihop. Långt över gränserna. Bortom vårt eget lands kuster. Ingen behöver vara ensam om de bara lär sig att lyfta blicken. Att investera i relationer när tillfället ges.
Precis en sådan dag är det idag. Jag tar mig tid att dröja kvar vid varje vackert ansikte från min utkiksplats i ”kulissen”. Dessa älskade personer som jag stolt kallar mina vänner skrattar högt och presterar framför kameran en efter en. Så viktigt att ibland också inta sitt backseat och bara observera. Ta in hela situationen från ett helikopterperspektiv. Här och nu. Känner tacksamheten sprida sig. Och lovar mig själv att fortsätta ”samla” på människor!! Med oförminskad övertygelse om att det är det absolut viktigaste!
Tack för idag!