Kan inte nog beskriva hur mycket jag saknar att ”hänga” med mina artistkollegor på daglig basis. Denna glädje och ovärderliga live ”like” som vi så naturligt får när vi omger oss med likasinnade. Det är väll ingen som missat att just artist yrket är en utav de branscher som drabbats hårt av rådande pandemi. En tuff tid för många. Kanske ligger det just därför närmast till hands att tänka; ”Skit också, jag struntar i allt, byter yrke och kastar in handduken”! Men skulle jag verkligen vilja göra detta?
I hur många andra yrken har man tex den fantastiska förmånen och naturliga möjligheten att nå ut med ett budskap i större skala? Att få ta del av den där ovärderliga direkta feedbacken när vi skapat något? Både den mindre fördelaktiga men också den fylld av ”love bombing”. Jag tänker att de flesta människor behöver kärlek och uppmärksamhet på det ena eller andra sättet. Jag menar, hur många får en faktisk spontan applåd bara så där under en helt vanlig tisdagseftermiddag i lunchrummet på kontoret? Kanske är inte helt vanligt men ack så viktigt att känna sig behövd och uppskattad. Tänk om vi alla kunde bli lite bättre på just detta. Att ge varandra just en klapp på axeln eller bara trycka iväg ett spontant sms för att uttrycka vår kärlek kostar så lite. Självklart behöver detta inte bara ha att göra med den yrkesroll man valt. Men nog så viktigt att det kommer någonstans ifrån. Räcker det då inte med att man ”bara är nöjd med sig själv”? Varför behöva erkännandet från någon annan kanske någon tänker!? Sant. Ett bra självförtroende hjälper säkert mycket på vägen men jag tänker att eftersom vi till synes och sist ändå är flockmänniskor så kanske det i alla fall inte skadar med lite extra uppmuntran från nära och kära. Ett ”du är på rätt väg” eller ”jag ser dig” kan göra en sådan enorm skillnad.
Jag tänker på min egen älskade mamma som hade samma anställning i mer än 25 år. Hon gjorde ett fantastiskt jobb och var mycket omtyckt men trivdes kanske inte alltid. Jag tror att en stor del av den känslan låg begravd i just det faktum att ”applåderna” inte alltid infann sig helt naturligt eftersom tänket från ledningen mer var i stil med att ”du vet ju redan att du är värdefull och om vi inte var nöjda så skulle vi ha sagt det”!! Någon som känner igen sig?
Varför är det så ofta lättare att dela med sig när det finns ett missnöje än när saker faktiskt är strålande bra och vi har gjort ett magiskt jobb?
Något som jag själv också värderat högt i just mitt artistskap är det faktum att det faktiskt finns något fysiskt att ta på för mina barn både idag och den dag jag inte finns mer. Att höra sina barn säga att; ”min mamma sjunger på den här låten” eller ”titta på den här musik videon då vi gjorde det och det” , värmer så i hjärtat. Självklart är detta kanske inte möjligt i alla yrken där ute, vilket inte på något sätt skulle göra något annat yrkesval mindre bra. Vill med detta bara belysa min egen tacksamhet över det yrke som jag idag fortfarande håller fast i med all min kraft.
Delar denna bild på mig och två utav mina fantastiska artistkollegor, Dogge Doggelito samt Hunermend Dilyar. Bilden är från en photoshoot vi gjorde inför vårt singel släpp ”Shine on like a Star” 2019. Finns för övrigt på Youtube. Se nedan. Snart ”hänger” vi igen mina vänner! Så måste det bli! Ser jag fram emot!
Glöm inte att vara rädda om varandra. Gödsla med uppskattning till era medmänniskor. Det är dessutom helt gratis! 🙂
Kärlek Tess
Foto: Stefan Lundaahl
