Jag tänker att det är så väldigt viktigt, kanske viktigare än någonsin att boosta våra unga. Att om möjligt se dem lite extra. Att med vår närvaro bidra till ökat självförtroende och en tro på sig själv, speciellt i tider som dessa. För vad kan väl vara viktigare än precis det? Att aktivt uppmärksamma alla de där små delmålen som våra unga tar varje dag på vägen till sitt vuxenliv. De där ”varje dag” händelserna som kan göra hela skillnaden i deras framtid.
Ville skriva om detta efter en händelse som berörde mig så mycket under den gångna veckan rörande min egen son.
Torsdag kväll. En dag som så många andra full av aktiviteter såsom fotbollsträning, hämtning på skola och förskola, jobb, middagsstök etc hade passerat. Klockan 21 var det dags för nattning av mina tre små mellan 2 – 10 år. Vi brukar för det mesta gå och lägga oss tillsammans då det på så sätt blir en naturlig stund på kvällen för både eftertanke och summering av dagen. Det har dessutom visat sig vara bästa alternativet för mig att få in så många timmars sömn som möjligt för att orka på bästa sätt. 😊 Så lätt att man annars, så snart barnen somnat, fyller kvällen med alla möjliga tänkbara ”ska bara” och så trillar timmarna iväg.
Åter till den torsdagskväll jag ville skriva om. Vår kvällsprocedur består ofta av antalet tandborstningar, krig om att stänga av Ipads, byte av blöja och ny pyjamas, samt kurragömma lek med den minsta. En utmaning även för den bästa men också en oändligt vacker del av livet när man väljer att se det så. Till slut brukar vi dock komma till ro och så gjorde vi även denna kväll i december. När vi ligger där i mörkret intill varandra och jag tror att åtminstone två av tre har somnat, bryts plötsligt tystnaden av min äldsta sons röst. Han säger;
– Mamma jag måste berätta en sak. Han fortsätter;
– När vi skulle få tillbaka vårt matteprov igår på lektionen så delade min lärare ut allas matteprov utom mitt. Det gjorde mig lite orolig och undrade varför hon glömt just mitt prov, fortsatte han. Men just när jag tänkte räcka upp handen och fråga varför så såg jag att min lärare reste sig upp från sitt skrivbord för att gå någonstans. Och just som hon var på väg ut ur klassrummet stannade hon upp bredvid min bänk och viskade i mitt öra;
– Ditt prov är kvar i lärarrummet eftersom jag använde det som facit då du var den enda eleven i klassen och förutom en i parallellklassen som hade alla rätt! Jag ska hämta det nu.
Om ni då hade kunnat se hur min sons ansikte sken upp i just detta ögonblick till följd av hans egen berättelse, hade ni förstått varför jag känner att jag måste skriva om detta. En händelse som rörde om och berörde mitt hjärta så oändligt mycket!
Min son har inte alltid haft det lätt i skolan. Jo, rent studiemässigt kanske men det fanns också en tid när han, som många andra, lät busfröt i honom ta överhand. Med anledning av detta kändes ögonblicket på något sätt ännu större. Ett så viktigt steg på vägen. Utveckling mot ett självförtroende i unga år. Han har kommit en bra bit min stora pojk.
Varför känns då detta så viktigt? För att förklara får jag återknyta till min egen barndom. En barndom som var fantastisk på många sätt men som också under några år kantades av mobbing. Något jag inte skulle unna någon. Men det är också den tid som jag idag ser tillbaka på med stor tacksamhet. När jag gick i 3an eller 4an (jag har faktiskt förträngt i vilken exakt ålder detta hände) kunde det hända att det stod ”We hate you Tessan” på skolväggen när jag kom till skolan. Inte helt lätt att hantera för en 10-åring men något som jag brukar lyfta fram i min föreläsning ”Från dröm till verklighet” är hur jag lärde mig att hantera just det. Min styrka var nämligen att jag var bra på två saker.
- Jag var snabbast i klassen. Jag sprang på hela 7,9 sek på 60m.
- Jag var en jäkel på att dansa. (jag hade ju växt upp med självaste ”Tom Jones” där hemma. Min fantastiska pappa)
Det var just dessa två super powers som gjorde hela skillnaden. Även om jag inte hade självförtroendet så gav det mig ändå den där ovärderliga självkänslan och vissheten om att vara bra på något. Att jag kunde något i min kropp. Att jag hade ett värde. Men den viktigaste lärdomen kom nog ändå ifrån det faktum att jag så tidigt lärde mig att jag själv kunde påverka mitt öde. Om jag bara släppte ”chipspåsen” och inte var lat kunde jag själv bestämma hur långt jag skulle gå. Jag hade möjlighet att själv skapa min egen framgång. En helt ovärderlig kunskap att innestå redan som 10-åring. En egenskap som följt mig genom hela livet. En kunskap jag inte skulle byta ut mot något.
Jag brinner för att dela med mig av just denna erfarenhet med en önskan om att ingjuta hopp i många fler, speciellt och om möjligt, till de ungdomar som utgör vår framtid. Vi är alla bra på något. Det gäller bara att hitta den där unika gåvan vi alla tilldelats och lyfta fram den. Hålla fast vid den hur mycket det än ”blåser” där ute. Lite på att den egna förmågan håller vad folk än må tycka där ute i samhället, på social media etc. Så lätt att påverkas utav andras åsikter och därigenom tappa fotfästet.
Så åter till min sons bedrift. Alla rätt på ett matteprov. Kan tyckas som en liten sak i det stora hela. Speciellt när man ännu ”bara” hunnit till 4e klass i livet MEN ändå en stor händelse i en liten mans liv om man ser till helheten. Och vilket skillnad en liten knuff i rätt riktning kan betyda i så unga år.
Jag brukar ofta fråga min son; – Vad gör vi aldrig Lucas?
– Vi ger aldrig upp mamma! brukar han då svara mig.
En seger i sig!
Så därför… låt oss fortsätta att SE våra unga! Fortsätta lyfta fram och uppmärksamma de små sakerna i vardagen så ofta vi kan. Låt oss stötta våra unga och ge dem den där lilla extra ”ego boosten” med all vår förmåga. För vad kan väl vara viktigare?
