The Beatles var mina stora idoler under tonåren. Jag var på språkresa i England sommaren 1963 när bandet slog igenom. De var fortfarande relativt okända här hemma hösten 1963 när de kom till Sverige för konserter, deras första utlandsturné efter genombrottet hemma i England.
Jag hade lyckan att se dem live vid tre tillfällen i Stockholm denna höst, först på Kungliga Tennishallen, sedan på tv-inspelningen av Drop In på Gröna Lund och slutligen på radiokonserten på Karlaplansstudion (nuvarande Maxim). Pappa hade fixat biljetter till allt detta, främst som en tröst för det i mitt tycke stora svek han begått: han var då producent för Hylands Hörna och hade tackat nej till att ha The Beatles med i programmet! Jag vet nu att det var Hyland som alltid hade sista ordet vad gäller artister och Hyland gillade inte The Beatles (jag tror inte han hade hört dem ens).
Nåväl, tre gånger The Beatles inom loppet av bara några veckor var stort för ett hängivet Beatles-fan.
The Beatles kom tillbaka 1964 för två konserter på Isstadion och då tog pappa med mig och mina systrar dit. Då var gruppen större än någonsin och hysterien likaså, så själva musikupplevelsen var ringa. Framför mig i publiken fanns dock ett hysteriskt fan med Beatles-tröja som stod upp i bänken och skrek i stor sett hela konserten. Ett tacksamt objekt för fotograferna, vilket gjorde att jag hamnade på bild i Svenska Dagbladet eftersom jag, med lagom nonchalant min, satt snett bakom henne. Även på de filmsnuttar som visades på Aktuellt om rapporteringen från Beatles-hysterin syns jag flitigt.
Nästan 40 år senare, 2005, var jag på tv-mässan i Cannes då jag på dagens presskonferens-program såg att Pete Best skulle presentera sin tv-dokumentär ”Best of The Beatles” på en yacht i hamnen intill festivalpalatset.
Pete Best var nämligen gruppen allra första trummis och spelade med dem 1960-1962. Hans mamma drev The Casbah Coffe Club där John, Paul och George, som utgjorde stommen till gruppen, spelade ibland. (Det var hon som fixade gruppens första gig på The Cavern) Pete, som hade eget band, fick hoppa in emellanåt då man inte hade en fast trummis. När Beatles fick kontrakt på att spela en längre tid i Hamburg fick Pete fast anställning i bandet. Det blev tre svängar till Hamburg och det blev egen manager i form av Brian Epstein som fixade skivkontrakt med EMI. Hösten 1962 spelade man in första singeln ”Love me do” och Pete blev uppkallad till Epstein för ett samtal. Där fick Pete det grymma beskedet att han var sparkad ur gruppen. ”The boys want you out”, sa Brian utan vidare förklaring.
Resten är historia, åtminstone resten av The Beatles karriär. Men att få träffa Pete Best, en legend i mina ögon, och höra hans historia var stort. Jag skyndade mig till den angivna lyxyachten nere i hamnen och väntade mig fullt med folk på däck. Det visade sig att jag var den enda journalisten på plats! Vi väntade de sedvanliga 15 minuterna, fortfarande bara jag. Pete Best såg nervös ut, hans team ännu mer. Till slut insåg man att världspremiären av ”Best of The Beatles” skulle ske inför en publik av 1, Mr Schulman from Se & Hör in Sweden.
Så kom det sig att jag satt framför tv-skärmen med en lätt generad Pete Best vid min sida. Men vilken oförglömlig eftermiddag det blev. Pete Best tinade upp och vi kollade på tv, tog en öl och snackade musik. Det fanns gott om tid för att ta bilder, skriva personliga hälsningar och utbyta telefonnummer. (Som ingen av oss kom att utnyttja)
Och varför fick han då sparken? Ja, Pete hade fortfarande ingen aning. Ingen av grabbarna i bandet, som redan innan Petes samtal med Epstein hade kontaktat Ringo Starr för jobbet, hörde av sig med en förklaring. Under de nära 60 år som gått har Pete inte haft kontakt med någon av dem.
-Jag frågade Brain varför, och han sa att de tyckte att Ringo var en bättre trummis, sa Pete till mig.
Bitter? Tacka fan för det. Men Pete fick ett gott liv, bildade egna band efter att första ha hoppat av från musiklivet i besvikelsen. Men visst måste det gnaga ett ”tänk om” i hans hjärna.
John, Paul, George och Pete. Det hade varit något.
