GALA magasin
You Are Reading

Sagolandet med de tre tornen

0
Blogg - Nicole Schulman

Sagolandet med de tre tornen

Det vackra och torra toscanska landskapet, här utsikt över världsarvsstaden Urbino, på vägen till San Marino.

Medelklassdrömmens Toscana i all ära men efter några dagar av medeltidsstäder på berg och vackra terrakottahus mellan lummiga cypresser börjar jag sakna något – vatten. Kranvattnet är fullt drickbart och hotellpoolen ger perfekt svalka, men sjöar, floder och åar lyser helt med sin frånvaro. Den största vattenansamlingen vi har sett sedan Venedig var vallgraven i Ferrara, och en skymt av havet från Bolgheri. Men innan vi får återse det är det dags för ett nog så viktigt stopp: Ett nytt land i mitt landsamlande ska hinna bockas av. Mikrostaten San Marino är den enda italienska stadsstaten som har behållit sitt självstyre, mycket tack vare sitt otillgängliga läge. Huvudstaden ligger högst upp på ett 700 meter högt berg som dramatiskt stupar ner. Här har man uppfört tre försvarstorn, i den händelse någon skulle komma på den dumma idén att ta sig upp för att anfalla staden.

På 62 kvadratkilometer bor runt 33 000 personer, varav drygt 4 000 i själva huvudstaden. Var denna slutar och förorter eller landsbygd tar vid är lite oklart. Gamla stadskärnan är i alla fall bilfri och vi får snällt parkera på en av de lättillgängliga allmänna parkeringarna strax utanför stadsmuren och promenera ett par minuter till Hotel Rosa som bland annat stoltserar med en uteservering med magnifik utsikt. För 1 500 kr får vi två sovrum med badrum och en liten uteplats. Det är ganska optimalt att resa tre personer. Man får större hotellrum för mindre pengar per person!

Tinnar…
och torn!

San Marino är lite överraskande ett av de mest ”turistiga” stoppen på vår resa, förutom Florens. Fullt med turistande familjer som går runt och botaniserar i souvenirstånd och billiga butiker. San Marino är nämligen momsbefriat, så man kan göra fynd. Parfymer, luftpistoler och samurajsvärd hör av någon anledning till de populäraste kategorierna. Men den främsta anledningen att komma hit är kanske de tre medeltida tornen högst upp på Monte Titano som staden är byggd på. De skulle kunna vara hämtade direkt ur en sagobok eller Disneyfilm och syns på flera mils avstånd. För några euro får man gå in i två av dem, och i ett finns dessutom ett museum med en imponerande samling antika vapen.

Middagsutsikt från restaurang La Fratta. Som vanligt kom vi in vid niosnåret med andan i halsen efter en lång bilresa, men ingen stress här. Dock stänger köken ofta kl. 22 i Italien.

Gränskontroller då? Nej, liksom till mikrostaten Liechtenstein får man hålla ögonen vidöppna och Google maps i högsta hugg för att ens fatta var gränsen egentligen går. På vägen dit möts vi av en diskret skylt med texten ”Välkommen till San Marino” eller nåt liknande. Inte mer synlig än skyltarna som visar när man kör in i en ny stad eller region. När vi kör ut missar vi gränsen helt. Valutan och språket är samma som i resten av Italien. Maten och dess priser likaså. Till lunch äter man med fördel en piadina. Supergoda platta, frasiga bröd fyllda med till exempel ost och parmaskinka. Enda skillnaden från det omgivande landet är att invånarna om möjligt är ännu lite vänligare och hjälpsammare här på berget.

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •