Den 23 januari utkommer Pia Mariana Raattamaa Viséns roman Sammanflätning. En roman om att inte få begrava och sörja, att inte veta, att tystas, söka.
Hur fick du idén till din bok?
– Idén föddes ur en gåta och tystad berättelse som funnits i min egen släkt.
Hur skulle du beskriva din roman?
– Det är en samtida roman som undersöker ursprungets betydelser, hur vi hänger ihop genom tider
och rum, hur sorg och smärta ärvs och sätt att hantera ärvda sorger och smärtpunkter, smärtan i
att vara människa, kvinna, koloniserad. Och den handlar om vilsenhet som uppstår i hybriditet och mellanförskap. Ingá föds i Karesuando socken. Hon är skör, blir utsatt för ett kolonialt våld som drabbar även hennes familj, och som lämnar såriga spår efter sig som generationerna efter henne
måste bära.
Finns det ämnen i din bok som du har en särskild anknytning till?
Skogen, vintern, myren, det tornedalska och det sammansatta (sammanflätade).
Mer om boken
Anna och Lis-Mari möts i mamma Fridas lägenhet i ett litet samhälle i södra Norrland. Frida närmar sig livets slut och de vuxna döttrarna anar tystade berättelser i släktens minnen. Som en fladdrande oro bär Frida mörka fragment från sin mormor Ingas öde. Hon som fördes från Karesuandotrakten söderut, till Piteå och Furunäsets sjukhus och levde där till sin död 1928, men vars grav aldrig har återfunnits.
Det tar fyra generationer att komma över ett krig, säger de, att glömma, läkas. Men det här var väl inget krig? Hon är den tredje generationen. Gammelmormor är punkten, såret, hjärtslaget, rispan, hugget, revan, sedan bär mormor, mamma, hon själv och Lis-Mari revorna och ärren. Om man följer en moderslinje.
Mer om författaren
Pia Mariana Raattamaa Visén är född 1962 i Muodoslompolo, Tornedalen, men bor nu i Hälsingland. Hon är lärare och disputerade 2015 på en avhandling i språkdidaktik. Där rinner en älv genom Saivomuotka by är hennes debut som 2024 följs av hennes andra roman Sammanflätning.
Foto: Thron Ullberg
