Har, inte postat något på ett tag. Reflekterar över och tänker på hur oviktig den egna ”framgången” egentligen är i jämförelse med var världen är på väg i stort. Plötsligt kändes allt annat än framtiden för mina barn och den värld de kommer att växa upp i oviktigt.
Om vi inte har en värld i frihet eller ett samhälle där vi fortfarande bestämmer själva över vad som är rätt eller fel för just oss själva. Vad har vi då?
Samhället har stängt ned igen! Kulturarbetare, restaurangägare, eventbolag, klädskapare, scenarbetare, egna företagare etc etc (listan kan göras oändligt mycket längre) går på knäna och i många fall går de helt omkull. Allt detta för att tex hjälpa sjukvården? För att hålla nere smittan? Smittan är här. Punkt. Tänk om vi alla pengar på att hjälpa sjukvården istället? I stället för att stänga samhället igen. Hur många fler blir inte lidande då?
Det kanske värsta i det hela är att det som pågår, både i stort och smått, också delar samhället. I för och emot. För och emot det mesta. Vänner mot vänner. Familj mot familj. Vaccin eller inte vaccin? Vilket är en helt oviktig fråga i det större perspektivet. Just nu drabbar allt detta oss ALLA! På det ena eller andra sättet. Och om det inte drabbar någon just i nuläget så kommer det med all säkerhet att göra det längre fram om vi inte får till en förändring.
Jag är en kämpe. Kommer alltid att köra på. Också i nuet. Ny musik på gång. Ny showreel. Musik video in the making. Håller en ny kurs i att tro på sig själv samt mina många konsultsamtal varje vecka. Med människor som har ett starkt behov av att finna tron på att saker är just möjliga igen. Min tro och min förhoppning är att jag ger dem just den inspiration de behöver.
Tack och lov klarar jag mig rätt bra. Tacksam då jag har tre små att försörja.
Med allt detta sagt så måste jag vara ärlig och säga att det jag helst skulle vilja göra är att samla ihop min lilla skara på 3 helt fantastiska, oförstörda små änglar och dra till en strand någonstans i Söderhavet. Väl där skulle jag tala om för dem att allt kommer bli bra och att världen och samhället snart har återgått till det ”normala”. Att krig och sjukdomar, människors fördomar och rädslor snart är ett minne blott. Att mina tre små människor visst kommer att få bestämma själva vad de vill och inte vill göra under sin livstid. Att de kommer att vara fria och att ordet demokrati fortfarande kommer betyda just det som det står för. Att vi alla bestämmer tillsammans. Att alla besitter rätten att göra sina röster hörda.
Hur konstigt det än må låta så är det inte riktigt dit vi är på väg just nu…
Om vi inte har varandra… vad spelar då varje individs personliga framgång för roll? In the long run…
Låt oss finna kraft tillsammans.
