En ny tid!
Ett nytt förhållningsätt till det vi själva inte kan påverka. Jag tänker att det kan vara så lätt att tappa fotfästet för en stund. Att låta sig invaggas i det ”bekväma” och i ett ”jag kanske borde” tänk. Så lätt att fångas i tanken på att ”kanske är det bara jag som är bortskämd”?
Jag har i många år haft privilegiet att ägna min tid åt det jag mest av allt önskar, vilket bland annat varit att få ”vara min egen” och att fritt få rå över min egen tid. Den optimala livsstilen. Åtminstone för mig. Att fritt få slå ut mina vingar, lite närhelst det passar, ta sats, drömma stort och hoppa!! För att, för det mesta, känna att vingarna faktiskt bär alldeles utmärkt. Att våga om och om igen ger självrespekt och föder ännu mera mod.
Vad menar jag då med allt detta? Jo, att jag helt magiskt fått vara verksam som artist, och på senare år också som talare och skådespelare, under de senaste 20 åren. Med eget företag är jag van att själv bestämma mitt schema för dagen. Van att hoppa på nya samarbeten lite när helst det passar eller bara en sådan sak som att vara fri att kunna boka in en läkartid mitt på dagen. Vilket lyx!! Ett lyx som ibland kan tas för givet.
Corona tider
Corona tider har förändrat en del för de flesta av oss tänker jag. För mig som artist har det helt förklarligt inneburit både inställda spelningar och föreläsningar. Men… det har tex också inneburit att vi nu köpt en liten kolonilott, jag och mina 3 änglar som jag kallar dem. (Stolt mamma till en 10-åring, en 8-åring samt en liten 2-åring. Livet!!) Detta hade tillexempel inte hänt om vi som vanligt åkt till den sommarstuga vi så generöst fått låna under de senaste 4 åren. Alla sommarplaner omkullkastades plötsligt i år då ägarna valde att inte åka till Italien som planerat. Men det har också inneburit en väldigt kreativ period i mitt liv då många kollegor också letat nya vägar. Många fler har haft tid för samarbeten i form av co-writes och studioinspelningar. Vi har haft mer tid för filminspelningar, livestreamingar och fotograferingar. Så inget ont som inte för något gott med sig.
Nytt jobb
Men inkomsterna har, av förklarliga skäl, lyst med sin frånvaro under denna period. Då jag även har ansvar som ensamstående mamma, tänkte jag att det nog kan vara bra (och moget 😉 att se sig om efter ett ”vanligt” jobb under hösten. Jag fick det första jobbet jag sökte. Fantastiskt! En halvtid. Arbetstiden är från kl. 9-1430 vilket fortfarande ger mig tid till allt det där ”andra” samt så mycket tid som möjligt med barnen. Att kunna ta emot dem hemma efter skolan och förskolans slut har alltid känts oerhört viktigt.
Så mitt i allt annat som pågår med nya singel och video releaser, tre olika kortfilmer jag medverkat i, på klipp bordet, samt en nominering i Hollywood för bästa låt i ”Dance” kategorien (YAY!!) sitter jag just nu på ett kontorshotell och skriver detta. Det är ett toppen jobb. Fritt och socialt. Tacksam. Kanske är det inte helt ”jag” men känns ändå fint och tryggt med en mellanlandning mitt i allt som just nu känns lite osäkert på arbetsmarknaden. Samtidigt tror jag att det är viktigt att inte tappa fotfästet och komma ihåg vad som får ens hjärta att klappa lite fortare. Delar en text från en av mina talarkollegor, Hasse Carlsson här nedan då jag tycker den beskriver det hela så fint.
Lovat mig själv att fortsätta tänka stort och sätta mål som hjälper mig att flyga fritt vad jag än tar mig för…
Följ gärna min resa här och glöm inte att fortsätta breda ut era vingar och sikta högt!!
Kärlek Tess
Kvinnan med de stora vingarna.
Där satt hon i receptionen.
Vänlig mot alla.
Svarade alltid; ”självklart, jag fixar det” oavsett vem eller hur många gånger de frågade om hon snabbt kunde hjälpa till.
Och oavsett hur stressigt det hade varit med barnen på morgonen så satt hon där med sitt hjärtliga leende och sin vilja att finnas där för de andra.
Oavsett hur stressigt det var efter jobbet med hämtning av barn, handling, matlagning, läxläsning och läggning – nästa dag satt hon där igen.
Samma leende. Samma vilja att hjälpa och bidra.
Men …
Ingen såg sorgen i de vackra bruna ögonen.
Ingen såg hur hon försökte dölja tårarna när hon stod vid kopiatorn.
Ingen såg sorgen som växte i hennes hjärta. Och saknaden.
Men hon visste inte vad sorgen sa eller vad hon saknade.
Och som sagt, ingen såg det.
Förrän en dag.
En dag klev plötsligt en liten 10-årig kille ur hissen.
Hon log som vanligt, hälsade honom välkommen och frågade om hon kunde göra något för honom.
Lite stakande förklarade den lille killen att han skulle sätta sig på soffan i receptionen och vänta på sin pappa.
”Självklart, hjärtat”, säger hon samtidigt som hon frågar om han vill ha en varm kopp choklad.
Efter att suttit en stund i soffan med sin choklad kommer den lille killen fram till disken.
”Du?”, han ser lite osäker ut.
”Ja, min vän”, hennes bemötande är lika varmt och närvarande som alltid.
”Du ska nog inte vara här”, börjar han försiktigt.
Hon ber honom komma runt disken och ställer honom framför sig.
”Hur menar du?”, hon var orolig att han inte mådde så bra.
”Har du sett din rygg?”, frågar han försiktigt samtidigt som han sträcker på sig för att försöka se bakom henne.
Hon förstod verkligen ingenting.
”Nu får du nog förklara för mig, min vän, tror inte jag förstår riktigt”, hon sätter sig rak i ryggen utan att släppa ögonkontakten.
”Dina vingar”, säger pojken, dina vingar är förstora för att jobba här. Förstår du inte det?”.
Hon såg i hans undrande ögon att han menade varje ord han sa och att hans oro var både kärleksfull och uppriktig.
”Vingar?, hon försökte se över sin axel.
Pojken sken upp.
”Kom! Det finns en spegel här borta!”, han tog henne i handen och innan hon visste ordet av så stod dom framför spegeln.
Han vände henne om.
Hennes ögon fylldes av förvåning.
Helt förstummad såg hon vad pojken pratade om.
På sin rygg såg hon två långa, vita, vackra och kraftfulla vingar.
”Men hur …”, hon var nästan chockad.
”Man kan bara se någons vingar när man stillat sig och vågat se in i den personens hjärta”, förklarar han på sitt lillvuxna sätt.
”Du ska inte vara här”, säger han igen.
Det går inte att miss ta sig på hans ton att han var uppriktigt orolig.
”Du måste använda dina vingar. Du ska flyga högt över molnen, styra din tid, se solen första strålar, höra fåglarna välkomna dagen, samla livets alla essenser så du kan ge dom vidare.
”Men varför har jag vingar?”, hon kunde fortfarande inte släppa dom med blicken.
”Men du är ju trög”, han skrattar åt hennes oförmåga att förstå.
”Du ska ge hopp. Du ska ge människor hopp som ger liv”.
Han tog hennes hand och gick fram till balkongdörren.
Det var tidig höst och den varma vinden smekte deras ansikten och solens strålar bjöd på ett fantastiskt skådespel på de höga molnen över staden.
Han hjälpte henne upp på balkongräcket.
”Iväg med dig nu!”, hans iver gick inte att ta miste på.
En puls av glädje, kärlek och en otrolig energi strömmande genom hela hennes varelse.
Allt var som en dimma inom henne men plötsligt slog vingarna ut, hon föll framåt och lät vinden lyfta henne.
Hon flög.
Och som hon flög.
Den lille pojken på balkongen blev mindre och mindre bakom henne.
Hans glädjetjut och hejarop försvann snart i vindens sus.
Hon slöt sina ögon och njöt av att känna sig så levande.
Svalorna cirklade runt henne medan hon sjöng av hela sin kraft.
En sång om att få vara sitt sanna jag.
En sång om kvinnan med de stora vingarna.
En sång om hopp.
——————————————————–
Jag tror vi alla längtar efter att få fälla ut våra vingar. ❤️
Den här texten kom till mig efter ett så fint samtal med Therése Neaimé.
Hasse Carlsson
