På tv-mässan 2008 dök Shirley MacLaine upp i Cannes. Den stora amerikanska stjärnan var här för att göra reklam för en tv-serie om franska modeskaparen Coco Chanel, som hon spelade huvudrollen i. MacLaine var onekligen mässans största stjärna, omsvärmad och jagad. Hon höll en presskonferens och skulle enligt uppgift även ge några gruppintervjuer på sitt hotell. Jag anmälde mig och var inställd på att tillsammans några journalistkollegor få träffa stjärnan.
Döm om min förvåning då jag dök upp till sviten på Carlton Hotel. Jag möttes av MacLaines kvinnliga assistent som beklagade och sa att de två övriga reportrarna hade fått förhinder. Kunde jag tänka mig att träffa Mrs MacLaine på tu man hand? Kunde jag!
Jag hade ju en svensk vinkel på mötet med Shirley. Under sena 70-talet skrevs det mycket om Hollywood-stjärnans påstådda romans med vår statsminister Olof Palme, men ingen av dem hade förstås vidkänt eller berört dessa rykten. De gick i graven med Palme.
Så när jag satte mig mitt emot Shirley MacLaine i en soffa på lyxsviten på stjärnhotellet Carlton sa jag: ”Ni har ju en del kopplingar till Sverige, Mrs Maclaine?” En ängel gick genom rummet och hon sa ”Ja, visst är det hemskt att mordet inte är uppklarat ännu”. Hon nämnde inte Palme och inte jag heller, samtalet gled snabbt in på annat.
Vi pratade om hennes karriär, debuten hos Hitchcock- eller ”Hitch” som hon kallade honom. Om samarbetet med min favoritregissör Billy Wilder som gjorde hennes ”Ungkarlslyan” och ”Irma La Douce” (och framför allt världens bästa film ”I hetaste laget” med Marilyn Monroe).
Hon var bedårande chosefri och underhållande. Plötsligt reste hon sig upp och sa ”Gotta pee”, måste kissa, och gick iväg i sviten mot badrummet. Efter bara någon sekund hörde jag två skrik, Maclaines och en oidentifierbar kvinnas. Två dörrar smälldes igen, badrumsdörren och dörren till sviten.
Några minuter senare gled MacLaine in i rummet igen och muttrade ”Damn woman, she didn´t close the door!” Det visade sig att hennes assistent smitit in på toaletten i samma ärende då hon ansåg att kusten var klar. Nöden har ingen lag.
Shirley MacLaines skakade uppgivet på huvudet och vi fortsatte vårt samtal, för intervjun hade mera övergått till ett stilla samtal. En lätt harkling något senare från assistenten kungjorde att halvtimmen var över. Jag tackade Shirley för intervjun och hon tackade för en trevlig pratstund och avslutade med ”And thank you for the questions never asked”. Och Palmes ande svävade än en gång genom rummet.
Först när jag stod omtumlad i den öde hotellkorridoren kände jag tyngden av min kamera i fickan. Jag hade glömt att dokumentera mitt möte med Shirley. Och jag vågade inte vända om och knacka på igen.
PS: Fyra år senare berättade hon om sin mångåriga romans med Palme i en tv-intervju hos Oprah Winfrey. Där berättade hon om ett möte i hennes New York-lägenhet: ”He looked at my lips shyly, and I took him in my arms. That was it. We became lovers for years.”
