Sommar, sol och segel. Så här års översvämmas mina sociala media av vänners båtliv- alltifrån rofyllda stunder i eka, fartfyllda motorbåtsfärder eller saltstänkta seglatser. Och så blev segelmedaljer i OS.
Det är båtliv överallt. Själv har jag en ambivalent inställning till livet på sjön. Jag gör mig bäst på land, på sin höjd på en brygga, vilsamt placerad i en vilstol och med ett glas rosé i handen. Jag hyser en blandning av respekt och fasa inför tanken att visats på ett ständigt sluttande eller guppande underlag. Kort sagt, jag är ingen seglare.
Ändå har jag några stora båtupplevelser att se tillbaka påi mitt liv. Ett av mina allra första, och viktigaste, är S/S Birger Jarl som 1953 tog mig, mina systrar och mamma och pappa från Helsingfors till Stockholm. Pappa hade fått jobb som producent vid Sveriges Radio och tog chansen att utvandra med hela sin familj.
Den skrangliga farkosten (fast då ett supermodernt fartyg) finns kvar i Stockholm, ligger vid Stadsgårdskajen och heter numera M/S Baltic Star. Jag har varit ombord och slagits av hur trångt och litet det är ombord på det fartyg som jag en gång upplevde som gigantiskt.
90-talet bjöd på två vitt skilda båtupplevelser.
1992 var Ann och jag bjudna till Saint- Tropez för att bevaka en regatta som hette Korus Cup. För inbjudan stod modeföretaget Yves Saint Laurent, vars herrparfym Korus var sponsor för den två dagar långa regattan. För Sverige tävlade legendariske seglaren Pelle Pettersson med besättning. Han är en våra mest meriterade seglare med både VM-guld och OS-medaljer i starbåt. Han är också en av landets mest kända designers, mannen bakom Maxi-båtarna. Men framför allt som mannen som designade Volvos klassiska sportbil P1800, den som Roger Moore körde omkring i som Helgonet.
Denna legendar träffade jag nu i Saint- Tropez för att göra en intervju. Vi kom bra överens och dagen därpå råkade en i Pelles manskap skada sig så allvarligt att han inte kunde vara med. ”Har du lust att hoppa in?”, frågade Pelle mig. Mina halvhjärtade protester och försäkran att jag inte kunde segla viftade han bort med ett ”Äsch, du behöver inte göra mycket”.
Följaktligen stod jag helt plötsligt ombord på en segelbåt som en i besättningen inför ett race. Som tur var, för mig, hade tyvärr inte Pelles båt något med slutsegern att göra.
Startskottet gick, Pelle röt ut någon order som jag inte uppfattade och jag höll på att få bommen i huvudet. Efter några minuters seglats hade Pelle läget klart för sig vad gällde mina segelkunskaper: ”Leif, du kan sätta dig där på durken och hålla i masten så kör vi”. Så där satt jag och höll mig krampaktigt i masten tills vi äntligen kom i mål- sist av alla båtar.
Alla tävlingsbåtar fick en flaska champagne vid målgång och Pelle var vänlig nog att räcka rodret till mig och så togs det en bild med mig i centrum och med Pelle och en flaska champagne bredvid. Höjdpunkten på min seglarkarriär! Svårt att toppa.
Då var båtupplevelsen 1996 av en betydligt lugnare karaktär. Då var jag representant för se & Hör vid den dansbandskryssning i Västindien som vi var med att arrangera. Sansbandsentusiaster från Norge och Sverige fyllde fartyget som under fem dagar kryssade runt Jamaica, Bermuda och Mexiko. Strandhugg på dagarna och dans till Thorleif och Vikingarna på kvällarna.
Fartyget var en gammal klassiska oceanångare. Den hette SS France när den gjorde sin jungfrutur 1962 och var numera norskägt och omdöpt till SS Norway. Ska man nödvändigtvis vara på havet så är det kryssningslyx som gäller. Men det blir nog bryggan även fortsättningsvis.
