För några dagar sedan revs ett förhatligt sovjetmonument i Riga. Den drygt 70 meter höga betongskulpturen i Uzvaras-parken utgjorde ett minnesmärke över Sovjetunionens seger i andra världskriget och förvandlades till en festplats på ”segerdagen” den 9 maj. Om detta har jag bloggat när jag bodde i Riga. Hur olustigt det var att under en vacker vårpromenad i sitt närmaste grönområde mötas av storbildsskärmar med den sovjetiska stjärnan flankerad av ordet ”Seger” på tre språk… Jag kan verkligen förstå letternas glädje över rivningen men samtidigt känna en viss olust över denna rivningsvåg som nu sveper över Baltikum, igen. Bland annat har en stackars stridsvagn i Narva fått stryka på foten och många andra monument står på tur. Men det nya svenska lejonet verkar få stå kvar!
Jag fattar ju att man inte ville ha kvar Lenin i vart och vartannat gathörn efter att man äntligen fått sin frihet på 90-talet, men är inte bästa sättet att minnas sovjettidens fasor att låta skärvor av den finnas kvar? Man har ändå varit rätt bra på detta i Östeuropa, att låta gamla platser och symboler vara kvar och informera om dem. KGB-högkvarteren i de baltiska huvudstäderna har i samtliga fall omvandlats till mycket bra och informativa museer. Enstaka Lenin-statyer har sparats och flyttats till undanskymda, förödmjukande lägen samtidigt som mer nutida och uppskattade personer beretts plats. Till exempel står Ronald Reagan staty i Warszawa, Budapest och säkert fler platser som jag inte känner till.
Statyer och monument är lite som böcker. De finns där för att påminna och informera om någon eller något ur vår historia. En del är riktigt vidrigt, en del är sådant vi fortfarande beundrar, men ondskan försvinner inte bara för att vi river, slänger eller bränner. Däremot riskerar vi kanske att glömma om alltfler samhällen grips av ivern att radera alltför mycket ur det förflutna.
Jag ska inte recensera andra demokratiska länders rivningsbeslut, men kan tycka att man kunde ha använt monumentplatsen i Riga till att fira Europadagen 9 maj, ordnat demonstrationer mot kriget i Ukraina, visat en utställning om sovjettiden, etc. Och de som ville fortsätta lägga blommor där för anhöriga som dog i andra världskriget hade kunnat fortsätta med det. Mötesplats i stället för rivningsplats? Men jag är glad så länge som Karl XII-statyn får stå kvar här i Stockholm, trots tveksamma vänner och förflutet! Varför inte införa en tradition att servera kåldolmar här den 30 november varje år?
