För första gången sedan Christer Björkman tog över rodret för Melodifestivalen 2002 blir det varken turné runt landet eller livepublik. Ett snopet slut på hans Mello-karriär kan tyckas, fast själv ser Christer det som en möjlighet att återigen skapa något nytt. Och efter finalen styr han kosan mot Los Angeles för att leda jätteprojektet ”American Song Contest”.
Men först är det dags för Christers storslagna 20-årsfirande av ”sitt” Mello, där han dessutom för första gången är programledare. Föra GALA magasin berättar Christer att detta inte var något han själv bad om, men när han fick frågan kunde han inte tacka nej.
Av Pär Jonasson
Pandemin har såklart ställt till det även för årets största musikfest Melodifestivalen, vars alla program kommer att sändas utan publik från Globens annex. Både Christer Björkman och hans man, melodifestivalkörveteranen Martin Kagemark, har varit sjuka i covid – inte särskilt kul då, men rätt praktiskt nu när det är dags för årets Melodifestival.
– När det väl är över är det rätt skönt att ha det gjort, och nu under produktionsveckorna kommer det ju väl till pass att ha antikroppar. Vi har en person som är heltidsanställd bara för att lösa corona-logistiken under Melodifestivalen, och som har planerat varenda millimeter i lokalen. Hur man ska gå, olika ”öar” där vi får vara, hur vi undviker dem som vi inte måste umgås med, och så vidare. Vi har fått många goda råd från andra liknande produktioner, men hur noga vi än är så är det ju svårt. Det är en jätteutmaning att lösa corona-säkerheten.
Det blir ju ingen live-publik i år, hur känns det?
– Vi har sagt att när vi nu ändå inte får göra det vi brukar göra så vill vi passa på att göra något helt annat och inte sända ut signalen att ”så här borde det ha varit”. Vi gör en ren studioproduktion, lite som man gjorde förr. De senaste 19 åren har ju tv-publiken varit den sekundära publiken; vi har gjort föreställningen för en arena som sedan tittarna har bevittnat. Nu riktar vi oss istället direkt till tittarna. Och vi har såklart utvecklat vår app med nyheter som kommer att vara interaktiva, så jag tror att tv-tittarna kommer att ha väldigt kul under programmens gång.
Du är en av programledarna i alla sex program, är det en roll du har längtat efter?
– Nej, absolut inte (skratt). Det fanns en tid när jag fortfarande var artist då jag i min självgodhet tyckte att jag var som klippt och skuren för att vara programledare, men sedan jag började jobba med själva produktionen har jag varit helt uppslukad av det och inte haft en tanke på att vara programledare. Så jag blev synnerligen förvånad när jag fick frågan, blev helt ställd och vill helst springa åt andra hållet. Fast jag insåg att jag inte kunde tacka nej. För det första är det en sån stor ära, och det ska självklart bli jättekul även om jag är skitnervös… Skräckblandad förtjusning kan man sammanfatta det med.
Vad är du mest nervös över ska gå fel?
– Det vet jag inte riktigt, men jag har märkt att alla programledare genom åren har varit väldigt nervösa inför första programmet, men jag vet också hur avspända och sköna de är när det är dags för program tre. Jag har ofta funderat ”är detta samma människor som stod här och darrade för två veckor sedan”?
Du får ju hjälp att programleda av en hel rad kända och rutinerade personer…
– Ja, i första programmet har jag som tur är en väldigt rutinerad kvinna vid min sida: Lena Philipsson. Jag känner mig lugn med Lena.
Upplägget på årets Melodifestival är att jag bjuder in till 20-årsfest och tar hjälp av ett antal människor som har betytt mycket för både tävlingen och mig själv under den här tiden. Som visar på det musikaliska spannet och utvecklingen, och även på det jag inte har fått med.
Ja, Jason ”Timbuktu” Diakité är ju ett exempel på det senare.
– Precis, Jason får representera dem jag ville få med men inte lyckades med. Shima Niavarani, å andra sidan, representerar framtidsnamnen inom festivalen. Hon är en mångfacetterad och modern artist, vår nästa Petra Mede eller Gina Dirawi. Shima är förstås redan väldigt etablerad, men inte i detta forum. Jag har haft ögonen på henne länge.
Kan du nämna någon artist du gärna hade sett i Mello, men som du inte lyckats övertala?
– Jason är ett jättebra sånt exempel, han har stått på min önskelista ända sedan han slog igenom. Timbuktu är bäst i sin genre och en superstjärna, så jag tycker det är superkul att han nu äntligen ska vara med även om han inte tävlar. Jag har aldrig riktat frågan direkt till Jason, men ändå vetat genom folk runt honom att han inte vill vara med. Det är ju inte så att jag ringer som en tokidiot och tjatar på människor som hela tiden tackar nej, utan ser till att ta reda på vilka möjligheterna är. Jag säger som jag alltid har gjort att jag tycker att alla etablerade artister bör vara med i Melodifestivalen en gång bara för att det är kul, och för att veta vad det är så att de får en grund för sina åsikter om tävlingen och inte bara antar en massa.
Känns det lite som en antiklimax att din stora 20-årsfinal äger rum just detta konstiga år när det varken blir turné eller live-publik?
– Tvärtom känns det som ett ganska logiskt slut. Jag började ju med att göra om allting och slutar med att göra om allting igen. Första året visste vi inte vad vi gjorde utan bara kastade oss ut och körde, och i år är känslan densamma. Så jag tänker ”vad kul att jag fick en utmaning till, även om jag inte bad om den”!
Tror du att Melodifestivalen kommer att göras om helt nästa år när du inte längre håller i rodret?
– Jag har ingen aning, och har inte funderat över det eftersom jag ju slutar. Därför har jag hållit mig utanför de möten som gäller Melodifestivalens framtid, men det mesta beslutas ju efter att man har summerat innevarande år så att man kan ta med sig de nya erfarenheter man fått. Det är ju de som kommer efter som ska sätta sin egen prägel på programmet. Jag vill inte vara en bromskloss.
Finns det någon kronprins eller kronprinsessa som kan ta över ”Mello-skutan” efter dig?
– Ja, men det är nog inte en person utan flera olika personer med olika kompetenser. Jag har ju skapat en roll som bygger helt och hållet på min kompetens och mina intressen. Jag har varit med om allt från att välja artister och musik, till att göra nummer och tycka till om bildproduktion och ljus. I stora delar är detta skifte redan gjort.
Om man nu trots allt skulle kontakta dig för att be om råd nästa år, säger du blankt ”nej” då?
– Jag kommer inte att slänga på luren om någon ringer och frågar; vi har en jättebra relation så jag kommer att följa Melodifestivalen även framöver, om än på avstånd. Och jag är ju bara ett samtal bort om det skulle behövas hjälp… Men jag tror säkert att de kommer att klara sig bra utan mig.
Vilket är ditt mest euforiska ögonblick under de här 20 åren?
– Du använde ett ord där som funkar väldigt bra, för det måste ju vara Loreens seger med Euphoria i Baku 2012. Det var första segern i Eurovision i min regi, och så förlösande. Men den releasen kom på sätt och vis redan när Eric Saade tävlade med Popular i Düsseldorf 2011; lättnaden när han blev trea och vi förstod att det inte är kört och att vi inte hade fått allt om bakfoten. Det var då vi fick självförtroende, innan dess var det så gnälligt och det snackades mycket om att östländerna bara röstar på varandra. Vi lärde oss istället av deras kryddiga och färgstarka nummer och började skräddarsy våra egna nummer på ett annat sätt.
Vilket har varit det värsta ögonblicket?
– Det känns tråkigt att ta upp 2010 då Anna Bergendahl tävlade för Sverige i Eurovision och vi inte gick till final, för det drabbar egentligen fel person. Det var en sån sorts låt som inte bryter igenom bruset av alla andra låtar som skriker efter uppmärksamhet. Kanske bättre då att ta upp alla de nummer som inte levt upp till våra högt ställda förhoppningar, som när Carola och Andreas Johnson, eller Loreen för den delen, inte ens gick till Sverige-final.
Vad ska du själv göra efter årets Mello, blir det pension för din del?
– Nej herregud! Det troligaste är att jag och några rutinerade kolleger, bland annat Peter Settman, direkt efter finalen reser till Los Angeles för att ta oss an en liknande tävling i USA. Vi ligger i slutförhandlingar med en samarbetspartner där och har redan börjat jobba med projektet. Arbetsnamnet är ”American Song Contest”, och tanken är att de olika delstaterna kommer att tävla mot varandra vilket mynnar ut i två semifinaler och en stor USA-final. Planen är att tävlingen får premiär nästa vår. Är det någonting som USA behöver just nu så är det att helas; det var precis därför Eurovision Song Contest startades strax efter Andra världskriget. Musik är inte polariserande utan förenar, och vi vet att alla tittar på Melodifestivalen oavsett politisk färg, religion och etnicitet.
