Att stanna upp!
Idag på väg hem från jobb kändes det plötsligt viktigare än någonsin att bara stanna upp. Sakta ner på stegen. Att reflektera. Över allt som vi har här och nu. Att ta sig tid att vila med blicken vid vår hunds ben där han så trofast trippade på bredvid mig och vagnen som så många gånger förr. Det vackra i en 16 årings fortfarande lika entusiastiska små skutt. Den smått desperata viljan att stoppa tiden sköljde över mig ännu en gång. Att sedan efter hämtningen på dagis återigen få känna sin lille 2-årings (bara en sådan sak!!!) blöta pussar på min kind samtidigt som han slingrade sina små armar runt min hals, gjorde mig faktiskt tårögd. Av lycka. Dessa enkla små saker som så ofta går oss förbi helt obemärkta i vardagen. Men som, om de plötsligt upphörde, skulle lämna ett fruktansvärt tomrum efter sig.
Passerade sedan ”vårt” bageri på Norrtullsgatan, Liselotts. Bageriet där vi så ofta stannat till för att ”festa” till en helt vanlig vardag efter hämtning. Stående utanför skyltfönstret, vilande med blicken på de många vackra bakverken, översköljdes jag ännu en gång av vackra minnen. Reflekterade kort över hur mycket kärlek och tid det faktiskt ligger i skapandet av vart och ett av dessa delikatesser. När min blick vandrade vidare fastnade den på det fina paret på någonstans över 60 som passerade vid ett övergångsställe lite längre fram på gatan. De höll varande i handen. Berörde mitt hjärta på djupet. Så vackert. I många fall så avgörande. Kom på mig själv med ett leende när jag lyfte blicken mot de otaliga vackert pyntade balkongerna som utgör en stor del av Vasastan glans. Orden ”Vår bästa tid är nu” kunde inte ha passat in bättre.
I min sakta lunk längs den vackra Drottninggatan slogs jag ännu en gång av tanken på att vi är så väldigt många där ute, som ”slåss” om samma sak, och ändå sitter vi alla i ”samma” båt! Lite komiskt om man väljer att se det så. Min slutsats när jag stannar upp ovanför trappan, som leder ner till Observatorielundens parklek, och får syn på min älskade dotters breda leende, blir följande; precis här och nu behöver jag inget annat. Eller snarare, OM jag har för mycket annat, och ständigt fortsätter springa, så kommer jag kanske att missa det allra viktigaste. Livet!! Här och nu! Och alla dess små underverk!
Tack återigen till världens bästa team Peter Englund Epic Productions, Karin Törnblom och Sandy Alhali för ännu en bild full av just PLAY! TACK! Kärlek ❤️
Styling / Design: Peter Englund Epic Productions
Foto: Karin Törnblom
Mua: Sandy Alhali
#nofilter #artist #photo #style #play #stannaupp