Ålder är bara en siffra – och jag älskar att vara fyrabarnsmamma vid 55.
Ibland undrar jag varför vi i Sverige är så fixerade vid ålder. Det är som om vi har byggt upp ett helt system kring vad som är “rätt” tid att göra saker i livet. Men för mig… i botten av mitt hjärta… betyder ålder absolut ingenting. Jag tänker aldrig på min ålder, inte om jag inte blir påmind av andra. För ålder är något vi själva har skapat, ett påhitt, en norm som styr mer än vi kanske vågar erkänna.
Och här står jag — 55 år och fyrabarnsmamma — och tycker att det är helt fantastiskt. Att få en bebis vid 53 är inte något hinder. Tvärtom. Det är livskraft. Det är glädje. Det är mod. Det är att gå sin egen väg.
Vi pratar ofta om att 53 är “sent”, men jag tänker snarare att 53 kanske bara är mitt i livet. Morgan Freeman slog igenom vid 53. Tänk om det är då mycket börjar? Tänk om det är då vi äntligen vet vilka vi är — och vågar följa det?
Att gå mot normen triggar andra – och det är okej
Jag tror att anledningen till att människor ibland reagerar när någon går sin egen väg är att det påminner dem om något i deras eget liv. Något de längtar efter eller något de inte vågat göra. Det skapar oro. Och i stället för att möta de känslorna rackar man ner på den som gjorde det där modiga, det där annorlunda.
Men egentligen är det inte farligt. Det är bara ovant. Vi är så vana vid mallar att vi glömmer bort att livet faktiskt inte följer ett schema.
Varför lyfter vi inte varandra mer?
Jag såg nyligen Bob Hanssons föreställning Älgen, där han pratar om att “snällast vinner”. Och jag håller verkligen med. Tänk om vi kunde hylla varandra mer. Glädjas åt varandras val. Se mod som inspiration istället för provokation.
Jag brukar säga: “Vill du bli framgångsrik, omge dig med framgångsrika människor.” Och jag menar framgång i den bredaste betydelsen — att leva ett liv man älskar. Omge dig med människor som vågar, som går före, som visar att det är möjligt. Kan du, så kan jag. Kan jag, så kan du.
Tänk vilket samhälle vi skulle ha om vi pratade mer om det. Mer debatt om möjligheter istället för begränsningar. Mer fokus på inspiration än fördömelse?
Livet är för kort för att inte vara glad för andras skull
I slutändan handlar det om något väldigt enkelt: livet är för kort. För kort för avund. För kort för normfixering. För kort för att låta siffror bestämma vem vi ska vara.
Jag väljer att vara glad för andras skull. Jag väljer att gå min egen väg. Och jag väljer att älska varje sekund av att vara fyrabarnsmamma vid 54.
Ålder är bara en siffra. Livet är det som räknas.
Hur tänker du själv kring ålder och normer? Och vad skulle du göra om du verkligen följde din egen väg?
