I dessa tider av Mello-yra och stundande Eurovision Song Contest-festival kan det vara nyttigt att påminna sig om att allt inte alltid varit glitter, glam och tonartshöjningar i schlagervärlden.
1975, till exempel, var det näbbstövlar, palestinaschalar och ostämda fioler som gällde. Åtminstone hos de som tillhörde det som kallades ”alternativa musikrörelsen”.
För ganska exakt 46 år sedan, 22 mars, tvingades SVT att arrangera Eurovision Song Contest. Tvingades, ja. Det var ytterst motvilligt från SVT:s sida. Och allt var ABBA:s fel (och Stikkan Andersons fel).
ABBA hade vunnit ESC i Brighton 1974 med ”Waterloo” och enligt reglerna var det därmed SVT:s tur att arrangera 1975 festival. Den alternativa musikrörelsen hade organiserat sig 1974 och tog nu som sin främsta uppgift att stoppa eländet. Det hölls stora protestmarscher, tv-debatter med den högljudda rörelsen som hade många sympatisörer inom media, främst inom Sveriges Radio och Television. Musikrörelsen hade en uttalad fiende- Stikkan Anderson och ABBA.
SVT tog dock motvilligt på sig ansvaret att genomföra Eurovision-festivalen, trots att majoriteten av de anställda var emot denna kommersiella yttring. Däremot var man mer än välvilligt inställd till Alternativfestivalen som hölls i ett tält i Stockholm kvällen innan. Här ställde både musikredaktionen på TV2 och Radions Producentförening upp och var med och producerade den alternativfestival som direktsändes i TV2. (I SVT Play hittar du idag hela Alternativfestivalen, men inte ESC-finalen från 1975)
Till den stora ESC-finalen var för övrigt inte ABBA inbjudna, varken till att vara med i publik eller presenteras och hyllas från scen i egenskap av förra års vinnare. Sådan var stämning mot ABBA inom SVT då. ABBA var portade från ESC-finalen.
Men det blev final i alla fall. Platsen var Stockholmsmässan i Älvsjö och jag var där i egenskap av korrespondent för amerikanska musikmagasinet Billboard och engelska Music Week. Säkerheten runt arenan var rigorös. Hundratals poliser och metalldetektorer kollade av alla, både artister och publik. Den här tiden var nämligen terrorgrupper från vänsterkanten, främst Röda armé-fraktionen, aktiva och ESC var ett presumtivt mål.
19 länder tävlade, Sverige med Lasse Berghagen och ”Jennie, Jennie”. Nederländerna vann med ABBA-inspirerade gruppen Teach-In och låten ”Ding dinge-dong” (tänka sig, 46 år innan Rydberg & Roos sjöng ”Rena rama ding dong”!)
I egenskap av Billboard-korrespondent fick jag samtala med männen bakom gruppen (Nederländernas svar på Stikkan Anderson) som i sin allmänna segeryra bjöd med mig till deras fest på hotellet senare på kvällen. Jag ringde hustru Ann och så anslöt vi oss sent på lördagskvällen till Hotell Amaranten där Teach-In och deras delegation bodde och där den spontana segerfesten hölls. Man började i festvåningen men flyttade snart ner till hotellets inomhuspool nere i källarvalven. Där steg feststämning än högre och det tog inte lång stund förrän den första holländaren låg i poolen. Flera gjorde sällskap, en del frivilligt och andra inte. Det var då vi insåg att det var hög tid att lämna festen och ta oss hemåt så länge vi var torra. Men en kul fest var, fjärran från alternativa tillställningar.
Året därpå, 1976, hade den alternativa musikrörelsen nått sitt mål- Sveriges Television lade tillfälligt ner Melodifestivalen och sände inte heller det årets ESC från Haag i Nederländerna.
