”Vi tar det sen”
Det är så lätt att säga nej. Ett “vi tar det sen” kan kväva vilken dröm som helst. Kanske är det inte alltid rätt tidpunkt, kanske finns något som känns viktigare just nu. Det är lätt att låta det negativa eller känslan av att ”det blir för mycket” ta över. Ibland låter vi rädslan eller logiken styra: “Jag har ju redan så mycket ansvar,” eller “Vågar jag verkligen älska ännu en själ så djupt?”
Alla helgons helg är här, och saknaden efter vår älskade pappa blir särskilt påtaglig. Nu, när både han och mamma vilar där på Skogskyrkogården, känns även saknaden efter mamma starkare än någonsin. Jag besökte dem igår. Ännu ett namn har tillkommit på stenen. I guldskrift. Guldet skimrar så vackert i ljusets fladdrande låga, men sorgen känns bara oändlig. Du ska ju inte ligga här, pappa! Med hela mitt väsen önskar jag där och få att allt kunde vara som förut, som alla de tidigare åren när jag tände ett ljus för mamma och sedan ringde dig på hemvägen för att berätta att vi varit där. Visste att det gjorde dig stolt. Det var så mycket enklare då. Nu är det bara tomt.
Igår vid graven kände jag mig både maktlös och arg. Kära pappa, det skulle inte sluta så här – du hade så mycket kvar att ge och uppleva. Dina ord ekar fortfarande i mig: ”Lev medan tid finns!”
Och kanske är det just det vi behöver göra nu. Att inte vänta. Att låta drömmarna och de nya äventyren få leva.
I nitton år hade vi hundar, våra älskade chihuahuor Armani och Boss. De gav så enormt mycket glädje till oss alla. Men kanske var de ändå lite mer för oss vuxna, eftersom de funnits där redan innan barnen föddes. När Boss gick bort för ett och ett halvt år sedan, efter att Armani lämnat oss året innan, blev huset tomt. Längtan efter en egen hund har funnits där länge för barnen, en längtan som växt sig starkare genom åren.
Sedan min yngsta föddes för tio månader sedan har mitt svar på barnens önskan alltid varit detsamma: “Först bebis, sen får vi se.”
Men för en vecka sedan dök bilden på den här sötnosen upp i min mobil, skickad av en kär vän. Frågan löd;
”Är det inte dags nu?”
Min äldsta dotter såg bilden – och resten är historia.
Är det ett klokt beslut? Troligtvis inte helt genomtänkt. Är det rätt för oss nu? Jag vill tro det. Vi vet hur man tar hand om en hund, det råder det ingen tvekan om. Och att låta barnen fortsatt få växa upp med en hund? Troligen det starkaste skälet av dem alla. Tack för förtroendet Victoria Ekeberg ❤️
Möt LEON! ❤️
En symbol för att livet fortsätter och för att kärleken växer, trots förlust och smärta.
Är det inte både modigt och vackert att göra plats för nya band, nya minnen och nytt ljus?
Jag tror iallafall att pappa hade välkomnat denna lillprins. Säkert hade de blivit vänner…
