Själv har drottning Silvia kallat sig för kycklingmamma.
Det stämmer. Ömsint vakande över småkycklingarna.
Men framför allt är hon en lejonmamma, som försvarar sin kull med kraft och kärlek.
Kalla inte Madeleine för ”partyprinsessa” och jaga inte kungabarnen med kamerablixtar. För då kommer mamma Lejoninnan Silvia och ger upp ett hotfullt vrål.
För egen del har drottningen inte vädjat om något, men för barnens. När de började bli vuxna och intressanta för både svensk och utländsk press då röt Silvia till när det gick för långt.
Tänk er för, manade hon fotografer och journalister. Om ni jagar dem för hårt kommer de bara att bli rädda och gömma sig. Var mer varsamma och ni kan bygga upp ett bättre förhållande inför framtiden, var drottningens budskap.
Silvia är inte bara drottning, hon är mamma också. Och kanske först och främst mamma.
Hon och kungen har värnat om barnen ända sedan de var små. Det var inte tal om att de skulle uppfostras främst av barnsköterskor och bara se mamma och pappa någon liten timme på helgen.
När barnen var små åt hela familjen frukost tillsammans. Det var till mamma och pappa de gick för att få tröst och kärlek. Drottningen var mammaledig ett halvår ett halvår sedan Victoria föddes, sedan var det in i den gyllene selen igen. Representation och resor. Så kom Carl Philip och Madeleine. Tre små barn och krav på att närvara vid invigningar, middagar, resor, mottagningar. Ett livspussel blir inte lättare bara för att vissa bitar är förgyllda.
– Man är splittrad naturligtvis, å ena sidan barnen som kanske är ledsna och å andra sidan plikten som kallar, har drottningen själv beskrivit situationen.
Ett drottninghjärta är minst lika sårbart som vilket mammahjärta som helst. Och det skar i henne när hon var tvungen att smita iväg och hälsa utländska regenter välkomna eller inviga ett eller annat projekt – medan hennes hjärtas tre viktigaste regenter snyftade bakom slottsfönstren. Eller rättare – en gallskrek (Madeleine), en var ledsen (Carl Philip) och en tröstade de två mindre (Victoria).
För mamma måste gå och jobba. Visserligen i tiara och sidenklänning, men hon skulle hellre stannat hos de tre och berättat sagor.
För de var de viktigaste. För de skulle få en så normal uppväxt som vanligt. Kungaparet vädjade till pressen att inte jaga bilder på barnen. I gengäld ställde hela familjen upp på fotografering vid jul och på Solliden.
Och Lejonmamman värnade om sina ungar.
Och såg dem, och hade tid för dem.
För några år sedan hade drottning Silvias stiftelse Childhood Foundation en kampanj där man uppmanade människor att tacka någon som bidragit till att göra deras barndom trygg och kärleksfull.
Prinsessan Madeleine skrev
”To Mom AKA Queen Silvia of Sweden, Thank you for all the times you stopped and listened”.
I översättning:
”Till Mamma också känd som Drottning Silvia av Sverige. Tack för alla gånger du stannade upp och lyssnade”.
Och såg,
När drottningen berättar om sina barn, så kan ingen undgå att förstå hur de hela tiden blivit sedda av sin mamma. Som alldeles egna personer.
Hon har berättat om den där dagen när Madeleine var två och satt i sin höga barnstol och plötsligt fick syn på en apelsin i en skål på ett bord bredvid. Den ville hon ha.
Mamma Silvia såg det och tänkte först ge räcka henne den fina apelsinen. Som en vanlig kycklingmamma. Men beslöt sig för att avvakta och se vad som hände. Som den lejonmamma hon i grunden är.
Madeleine, två år, häver sig upp i barnstolen. Klättrar försiktigt ner. Skjuter den höga stolen framför sig, fram till bordet. Klättrar upp, tar apelsinen och klättrar med möda ner igen, med apelsinen i ett fast grepp.
Kan ni se det? En koncentrerad och viljestark tvååring.
Väl nere på golvet, släpar hon tillbaka barnstolen där den stod från början. Klättrar upp med apelsinen och sätter sig nöjd.
Då tänkte mamma Silva gripa in och hjälpa till att skala.
Behövdes inte. Tvååringen hade redan satt tänderna i skalet.
– Lugnt och stilla löste Madeleine problemet – det har hon alltid gjort, kommenterade Silvia när hon berättade episoden.
Eller berättelsen om Carl Philip, diplomaten, som när en lekkamrat sa något dumt till honom, inte slog till henne, inte skrek, inte gav igen – utan tittade på henne lugnt och vänligt, och intresserat frågade ”Varför sa du så?”.
Eller mammas stolthet över hur Victoria ensam mötte 75 fotografer som samlats när hon skulle börja läsa i Frankrike och sa ”Oj, så många ni är, bara för att titta på en flicka som går i skolan”
Eller den söta historien om när Silvia och Victoria satt bredvid varandra på Skansen en Svenska Flaggans dag och hörde Olof Palme tala. Efter talet satt Palme nära de kungliga under några träd, en liten larv föll från trädet och landade på hans kavajärm och statsministern fångade den och gav den till Victoria som var sex-sju år. Hon släppte försiktigt ner den på marken. ”Men det är ju en present från statsministern?”, småskojade mamma drottningen.
”Ja, det vet jag. Men han talade om människornas frihet, och larven ska också ha frihet”, svarade Victoria.
Lejonmamman såg och ser sina ungar och deras styrkor. Och deras extra behov.
”Det gick bra tack vare att mamma höll ögonen på det”, har kronprinsessan Victoria sagt om sina problem med dyslexi, läs- och skrivsvårigheter. Mamma såg. Mamma mobiliserade alla lejonkrafter för att skaffa kunskap och hjälp.
Och flera år senare när denna kloka lilla prinsessa drabbades av anorexi mitt bland alla krav och förväntningar – så var det mamma drottningen som var uppmärksam och tidigt insåg att något var fel. Att hennes älskade dotter behövde hjälp, snabbt. Victoria fick flytta till USA för att studera, bo en stöttande familj och gå i terapi. Lejonmamman visste att hennes stolta, kloka dotter behövde särskild hjälp för att orka växa upp och axla sin roll utan att gå sönder.
Det var drottningen som när kungabarnen var i tonåren tog kontakt med andra föräldrar för att diskutera hur de skulle ställa sig till att servera vin vid middagar. På Drottningholm blev det den gången ett glas vin och sedan coca-cola till tonåringarna.
Och det var mamma som tillkallade en expert på Stockholms krogliv för att få veta om och hur och var droger cirkulerade i nattlivet.
En lejonmamma vakar över sin flock.
Och ger sig tid.
– Att ha tid med barnet, det är det viktiga. För det går inte att bara plötsligt försöka få den där tiden. Förtroende måste man bygga upp under lång tid, som drottningen har sagt i en intervju.
Att enbart ha kvalitetstid räcker inte. Man måste ha kvantitetstid också. Vara tillsammans. Inte tro att man kan samla ihop alla barnets frågor och spara dem till en tid när det passar föräldrarna.
Hur var det Madeleine skrev?
”Tack för alla gånger du stannade upp och lyssnade”.
Mamma fanns där när Madeleine höll på att gå sönder av sorgen när förlovningen med Jonas Bergström gick i kras. Och hon finns där i glädjen över första, andra och tredje barnbarnet.
Lejonmammans flock växer.
Av Maggan Hägglund
Foto Swedish Press Agency och Kungahuset
Källor: Bland annat intevjuer i Svenska Dagbladet, Föräldrakraft och Kamrat-Posten, boken Drottning Silvia, C Magnergård Bjers, Ekerlids, 2001.
