Nationaldagshelg och veckan till ära trafikkaos i Stockholm av diverse anledningar. Vad passar då bättre än att fly fältet och säkra lite försommarvärme på spanska solkusten istället? För andra gången i rad på en vecka är jag på Arlanda tre timmar innan avresa och för andra gången går det löjligt snabbt att ta sig igenom säkerhetskontrollen. Nu är det en (1) person innan mig… Börjar tro att detta tal om köer är en konspiration för att få mig att spendera pengar på flygplatsrestaurangerna!
Vi är fyra tjejkompisar som flyger till Malaga för att hälsa på en femte som har köpt lägenhet strax utanför Estepona. De andra har tagit fakirflyg, landat vid lunch och tagit en gemensam taxi för drygt 100 EUR. Jag landar vid 17 och lyckas till slut hitta en lämplig buss som tar mig till Estepona. Googlemaps, tidtabellerna och de bussar som faktiskt kommer överensstämmer INTE. Dessutom är chaufförerna riktigt ohjälpsamma. En stackars svensk familj håller på att inte komma ombord för att de saknar munskydd så jag ger dem mina två extra. Förutom i kollektivtrafiken är det dock inte krav på munskydd någon gång under resan. Vilken lättnad!
Desto trevligare är det med taxi. Vi upptäcker snabbt att Uber och Bolt av någon anledning alltid är dyrare än vanlig taxi här. Så värst billigt är det oavsett inte, men lätt att ringa och förbeställa eller ta på gatan. De tar alltid kort, och är alltid i tid. Efter en kort taxitur från Estepona till bostadsområdet Dunas Green kan jag äntligen ansluta till tjejgänget och en sen tapasmiddag på solvarm terrass. Tolv timmar har jag då varit på resande fot, ca 8-20.
Dunas Green är ett område med flertalet lägenheter i mindre hus, inhägnade med välklippta gräsmattor och en fantastisk gemensam pool med tillhörande fräscha duschar och toaletter.
Trots två enorma terrasser med havsutsikt, och poolhäng på dagarna, tog vi oss ut från det avslappnade Dunas-området vid flera tillfällen. Bästa och närmaste lunchstället var restaurangen Tikitano nere vid stranden med samma namn, tio minuters promenad från lägenheten. Vi hann prova flera olika rätter och allt var gott. Lite mer besvikna var vi på middagen på Catenaccis hajpade Caos Marbella, som trots namnet inte direkt ligger i Marbella utan strax utanför Puerto Banus. Här pratar alla svenska, priserna är svenska (vilket de visserligen är på de flesta ställen häromkring) och servicen avslappnad, på gott och ont. Maten är helt ok men inget exceptionellt och portionerna är små. Den här restaurangen är helt enkelt inte värd omvägen. För omväg är det. Mitt i ett villaområde någon dryg km från bargatan i Puerto Banus. Där avslutar vi sedan kvällen med drinkar först på snobbiga Breathe och sedan på betydligt röjigare La Sala tvärs över gatan. Här dansar alla loss till spruckna högtalare, och en inhyrd trummis som då och då kompar hitlåtarna. Solkusten när den är som bäst: hedonistiskt och internationellt med en lyxig touch.
