Pappa!
Den enorma sorgen. Någon sa; Allt går över! Nej denna kommer nog aldrig att riktigt göra det. Gå över. Faktiskt aldrig tänker jag.
Inte velat skriva om detta. Så oerhört svårt. Hur kan något så stort få plats i en simpel Facebook post. Inget känns värdigt nog. Speciellt inte det. En händelse alldeles för privat. För mycket smärta. Dessutom, om man inte nämnder det i skrift. Kanske har det då aldrig hänt!? På riktigt. Så har det känts.
Samtidigt är det väldigt många som frågar. Och undrar. Därav detta inlägg. Av respekt för att vissa vet och andra inte.
Eller som pappa skulle ha sagt det; ”Vissa saker måste man berätta Tessan!”
Mer än en månad sedan. Den 28/6. Det ofattbara. Och sedan din vackra begravning för en vecka sedan. Redan. Trodde inte jag skulle klara av dagen. Men på något sätt gjorde vi det tillsammans. Precis som du lärt oss. Det blev en vacker dag. Om man nu kan säga så!? En fest i din älskade trädgård blev det också. Med alla vänner. Vi tänkte att det var så du velat ha det.
Vårt ankare. Vår don! Min inspiration. Svårt att säga var vi börjar och var du slutar? Ett helt liv med dig! Så självklar. Alltid där. Hur fortsätter livet utan dig? Så overkligt.
Du tog mycket plats pappa. Lämnade ingen oberörd. Omtyckt av så många. Blir svårt att fylla tomrummet efter dig. Precis så!! ❤️
In i det sista tänkte du på andra. Till och med där på sjukhuset domderade du till slutet. En av dina sista viljor var att hela sjukhuspersonalen skulle få jordgubbar och choklad. Precis alla! För att visa din och vår tacksamhet. Sådan var du.
Du ville så gärna fixa detta! Där på sjukhuset ville du inget hellre än att komma hem till din älskade trädgård i Gamla Enskede. ”Jalla” lets go!” var dina ord. Nu blev det inte riktigt så. Du gick någon annanstans. Tanken på att du inte längre än bland oss svår att ta in. Den enda trösten är att du kanske finns här ändå. Mitt ibland oss. Leendes på ditt moln. Skrattandes tillsammans med vår älskade mamma. Så måste det vara.
Nu är det vi som får ro denna båt iland. Lovar göra vårt bästa. Som alltid leva här och nu och älska med hela våra hjärtan. För att livet är för kort för att inte göra det. Det visste både du och mamma. Eller som du uttryckte det; ”The show must go on”.
Så stolt över att just du var vår pappa! Över att ni båda var våra föräldrar. Så tomt nu. Vill ringa dig. Och berätta. Om allt. Varje dag. Precis som jag brukade. Svårt nu. Men pratar gör vi ändå pappa. Varje dag. Bara på ett annat sätt. Må det hjälpa lite. ❤️
Älskar dig pappa. Så det gör ont.
Vi ses!
❤️❤️❤️