Visst är det väl konstigt hur man bara så där plötsligt kan gråta rakt ut när vemodet och saknaden över en liten hund kommer över en. En liten hund på knappt 1,8 kilo. En liten chihuahua med det chicka namnet Armani. Vår lilla krigare. Jag vet att han fick bli hela 18 år. Få förunnat. Och dessutom få ha varit frisk hela sitt liv är nog närmast ett mirakel. Men… det gör inte saknaden mindre.
Jag tänker att livet ibland kan vara så oerhört skört. Så väldigt vackert men också ibland göra så ont. Döden är så definitiv. Och precis som min dotter sa till mig när vår lilla vita prins lämnade oss på självaste Kristi Himmelfärdsdagen den 13 maj i år, – Du klarar inte döden så bra mamma! Och så rätt hon har min lilla kloka flicka på blott 9 år. Jag klarar verkligen inte ett adjö eller det där definitiva slutet så bra. Jag hatar det faktiskt. Finns inte så mycket bra med det liksom.
Eller kanske finns det en enda bra sak ändå. Att det faktiskt hjälper till att sätta livet i perspektiv. Kanske hjälper det oss, med döden närvarande någonstans där i bakgrunden, att leva vårt liv mer till fullo. Här och nu. Kanske hjälper det oss också att, när vi tvingats förlora någon i vår närhet, att inte vilja förlora en enda dag till i våra egna liv till ingen nytta.
Ibland får jag frågan hur jag kan vara så ”positiv” hela tiden? Någon skrev faktiskt till mig och förklarade att denne hade tagit bort mig på sin sociala media då hen inte orkade med att se hur ”levnadsglad” jag verkar vara mest hela tiden. Personen förklarade också att det berodde på att denna person just nu hade det väldigt tufft i sitt eget liv. Jag tackade vänligt för uppriktigheten och sa att jag finns där om personen behöver mitt stöd eller hjälp på något sätt. Jag tänker också att det är lite sorgligt. Vore det inte bättre om vi kunde smittas och inspirerar av varandra. Ta emot påminnelsen om att livet kan vara för kort. Samtidigt förstår jag till 100 %. Ibland kan det vara svårt att se skogen i all sin glans då den för tillfället kanske skuggas av både tall och gran. Jag förstår.
Saker som format mig på vägen kommer i alla fall alltid att få mig att fortsätta på samma sätt. Kanske på ont eller gott. Tror det sitter i min benmärg att alltid vilja mer. Att vilja leva för de i min närhet som inte längre kan. Även om det gäller för liten vit liten hund eller för min egen mamma. Om jag på något sätt kan påverka och inspirera fler att ”våga” och ta för sig av livet så kommer jag fortsätta. För att det känns så oändligt viktigt!
Att lära sig att känna igen ”allt det som jag kommer att ångra imorgon att jag inte gjorde NU”!
Det har jag blivit bra på!
Idag ska jag krama och visa min kärlek så där alldeles extra för vår svarta lilla hund, Boss. För att han är 17 år. För att kärleken till honom känns så där ändå in i den minsta vrå i mitt hjärta. För att tanken på att han kanske inte har fler år än fingrar på en hand kvar att leva är för outhärdlig att ens snudda vid. Ja jag är realist. Men tills det oundvikliga händer så lovar jag att inte ta en enda dag med honom eller mina andra kära för givet.
