Har ni hört talas om anknytning, det band det lilla barnet bygger tillsammans med den eller de vuxna som skall ta hand om det?
Det kallas anknytningsteorin och är en väl etablerad och välbeforskad teori som beskriver hur det lilla barnet, för sin överlevnads skull, behöver få någon att ta hand om det.
Små barn är ju ofta gulliga, eller vi uppfattar dem så. Det är ett av naturens sätt att se till att vi vill ta hand om de värnlösa varelser som småbarn är. Utan omsorg dör ett barn och det är av yttersta vikt att få sin förälders eller annan vuxens tillräckliga uppmärksamhet för att kunna överleva.
Som vuxna hjälper vi dels barnet att ta hand om de fysiska behoven; mat, värme, tröst och hygien, men också att hjälpa barnet att förstår och reglera känslor. Vi pratar ofta med ett spädbarn trots att de inte svarar, men vårt samtal med dem hjälper dem att sätta ord på känslor som ledsen, glad, varm, trött… Dessa ord kan de med tiden användas av barnet för att uttrycka sina känslor i relation till andra människor. Om vi inte får en tillräcklig utveckling i samspel med vuxna kan det blir så att vi utvecklar olika känslomässiga sårbarheter, känslomässiga sår.
De barn som i tillräcklig utsträckning får sina behov omhändertagna under sin uppväxt brukar utveckla en TRYGG ANKNYTNING. Denna anknytning präglas av att barnet känner trygghet och tillit till andra människor, kan ta hand om egna känslor utifrån sin åldersmognad, och har tillräckligt med självkänsla och självförtroende för att må bra.
Vuxna personer med trygg anknytning brukar vara bekväma med närhet och intimitet och vågar lita på att de är värda att älskas. De klarar också av att ha avstånd i en relation, de blir tex inte lika ofta svartsjuka. De litar på sin partner och sina vänner. Detta är den vanligaste anknytningstypen.
Illustration: Astrid Jäderlind
