Because we have life – therefore we have everything!

Precis så är det ju. I min värld.

Jag tänker att det just i dessa tider är så lätt att ta just livet för givet och istället fokusera på saker som vi inte har eller inte kan göra något åt för tillfället. Med anledning av just detta skulle jag vilja dela med mig av min mammas historia och öde vilken, i alla fall för mig, sätter det mesta i perspektiv.

Den 23:e maj, en dag att aldrig glömma även om den utspelade sig för mer än 19 år sedan. Min mamma hade varit sjuk under endast en kort tid innan hon, med all sin motvilja, tvingades att säga adjö.

Mamma

Bara en enda gång till

Några år innan jag flyttade till USA, vilket jag gjorde 1999, fick mamma reda på att hon hade bröstcancer. Hon opererade sig och gick igenom alla tänkbara behandlingar. Den dag det var dags för mig att åka var hon friskförklarad. Vi andades ut och fortsatte våra liv ungefär som vanligt, eller så gott det går när man levt med rädslan att förlora det bästa man har, en utav sina föräldrar. Mammas sjukdom spelade säkerligen in när hon också visade sig tveksam inför mitt beslut att åka till USA och studera till musiker. Hon utryckte sin ängslan över att jag skulle ”missa” möjligheten att skaffa familj och barn. Men kanske var också min mammas livsöde en av huvudorsakerna till att jag faktiskt bestämde mig för att åka. Det var nog ändå så att min mamma genom livet aldrig fullt ut satsat på sin egen dröm eller egentligen gjort något bara för sin egen skull. Inte helt lätt heller när man får sitt första barn, min, redan vid 23 års ålder. Och ja, i sanningens namn var jag nog inte så jätte planerad men väldigt välkommen ändå vad jag förstått. Sedan dagen jag föddes vet jag att mamma satsade allt på först mig och sedermera även på min bror. Ett beundransvärt engagemang men även en uppoffring som nog i slutänden även resulterat i att mamma aldrig kände av det där ack så viktiga egenvärdet som gör att man kanske tar för sig lite mer och vågar i livet. Hur mycket jag än beundrade min mamma, ville jag inte att mitt liv skulle bli så.

Efter två år i LA kom det där samtalet som jag inte önskar någon. Mammas cancer hade kommit tillbaka och den hade spridit sig. Till levern, lungorna och i skelettet och mamma hade bara veckor kvar att leva.

Jag valde att genast åka hem för att, som det sedan visade sig, spendera en alldeles för kort tid med mamma på Sabbatsbergs sjukhus. Mamma hade åkt in till sjukhuset på grund av, som hon trodde, en förkylning men hon fick aldrig åka hem igen. Två veckor fick vi tillsammans på det där sjukhuset som jag fortfarande idag har svårt att besöka eller ens gå förbi. Vi hann samtala mycket med varandra där i sjukhussalen jag och min älskade mamma. Jag kommer ihåg hur jag sent en kväll la mitt huvud på hennes bröst där i hennes kala rum som jag helst ville ta henne i famn och rymma ifrån. Jag kommer ihåg att hon flätade mitt långa hår precis som hon gjort när jag var en liten flicka hemma i villan i Enskede. Det kändes tryggt och skönt att känna hennes värme och med tårarna rinnande nedför kinderna frågade jag henne;

–Mamma är du stolt över mig?

– Vet du, en mamma vill alltid ha sina barn nära. Det spelar ingen roll om du är sångerska eller gatsopare.”, svarade hon. Då tyckte jag att hon inte förstod mig. Jag var ju artist, jag ville fortsätta min karriär i Los Angeles och ”bli någon”. Idag förstår jag vad hon menade. Idag när jag har tre underbara barn själv har jag lärt mig och fått lite mer perspektiv på vad som är viktigt och vad som betyder något i livet.

– Jag är så rädd att du ska missa racet med att få egna barn eftersom du är så fokuserad på att nå din dröm. Att du ska bli besviken om du inte lyckas. För en mamma är det inte så viktigt vad du blir eller vart du reser i världen, fortsatte hon. Det viktigare är att du är lycklig!

– Men jag har inget val, blev mitt svar. Jag är den jag är. Det här är min dröm. Om jag inte försöker så kommer jag med all säkerhet bli besviken. Sången och musiken ligger så djupt inom mig. Om jag försöker har jag i alla fall 50 procent chans att jag lyckas, blev mitt svar.

Kvinnor med två så olika perspektiv.

Jag minns också något annat oändligt viktigt min mamma sa till mig den där dagen för mer än 19 år sedan. Mellan hennes tunga andningar kom kanske den viktigaste meningen av dem alla.
Hon sa; – Tänk om jag bara kunde få vara med i livet en dag till. Bara en dag till för att sitta där vid köksbordet och äta köttbullar med dig, din bror och din pappa. Bara en enda gång till! Dessa vackra ord blev bland det sista min mamma sa till mig och också något jag har med mig i mitt tänk i stort sett varje dag. En mening som har hjälpt mig många, många gånger i livet. Speciellt när jag funnit mig själv eller någon annan ”gnälla” över småsaker brukar jag plocka fram mammas ovärderliga ord. Varför hänga upp oss på småsaker? Får vi bara ”vara med en dag till” så betyder allt annat inte så mycket eller hur? Vi har ingen ”deadline” eller ”senast datum” hängande runt vår hals. Vi får vara med och se vad som händer. Vad hade mamma inte gjort för att få möjligheten att sitta bara en gång till vid köksbordet och äta köttbullar med oss? Bara en sådan banal sak som det.

Mina sista samtal med mamma har hjälpt mig mycket när det kommer till att vilja fortsätta göra det bästa av livet. Det har hjälpt mig till att försöka leva här och nu och alltid lyfta det jag faktiskt HAR, vilket är enormt mycket, istället för att fokusera på det som saknas. Tror det gäller för väldigt många av oss. De flesta av oss, speciellt i detta avlånga land, har så enormt mycket i jämförelse med många andra där ute i världen. Jag känner mig också skyldig både mig själv och min mamma att fortsätta leva min dröm. Den dröm som hon aldrig ens tog sig modet till att börja utforska. När mamma gick bort höll vi henne i handen min pappa, min bror och jag. Vi var alla med när hon tog sina sista andetag. Vår älskade mamma. Så obegripligt! Men jag är helt säker på att hennes själ stannade kvar i rummet ett tag till. Det var precis som att tiden stannade några minuter och plötsligt såg hon så fridfull ut där hon låg. Som om hon bara somnat en stund. Mamma var bara 53 år när vi förlorade henne.

Vad vill jag då säga med denna text? Jo, just detta. Lev älskade medmänniskor. Medan tid finns. Jag skriver min egen quote här igen då jag tycker den beskriver det så fint;

Because we have life – therefore we have everything!

I Corona tider eller i vilka tider som helst. Du bestämmer själv.

Kärlek Tess

Dela gärna

About Author

Tror du att allt är möjligt? Att du genom din egen kraft styr din framtid? Att du kan våga även om du är rädd?

Therése Neaimés svar på dessa frågor har alltid varit en passionerad "Ja!". Therése växte upp i Sverige med en svensk mor och en libanesisk far. Idag är hon en sångare, låtskrivare, skådespelerska, dansare och motivationstalare och hon bestämde sig tidigt för att ta ansvar för sitt eget öde. Therése mobbades i skolan. Idrotten var en fristad och hon blev en framgångsrik elitfriidrottare i unga år. "Att vara en elitidrottare lärde mig att med hårt arbete och fokus kan du uppnå en hel del", säger Therése. "Det förbättrade också mitt självförtroende och min känsla för vem jag är." Hon har tillämpat detta tänkesätt på sitt liv ända sedan dess.

"Jag tror att livet handlar om att bli den bästa versionen av oss själva. Att följa sin dröm kan vara svårt – men att inte göra det skrämmer mig ännu mer." Det är därför Therése aldrig har begränsat sig till att vara "bara" en sångare, en skådespelerska eller en talare. När hon bestämt sig för att prova något nytt, tar hon sig alltid an utmaningen helhjärtat. "En grundtalang är säkert viktig," förklarar Therése, "men arbetsmoral, en tro på sig själv och en positiv attityd är lika viktigt för att lyckas."

"Jag tror på att uttala sina önskningar högt och arbeta för att de ska bli verklighet. Uttrycken Ask and you might receive! och Dare and you will gain! stämmer verkligen”, säger Therése. ”Sen tror jag att om du verkligen vill inspirera andra så måste du har varit igenom resan själv”.

I sin föreläsning "Från dröm till verklighet" delar hon med sig av sin personliga historia. Berättelsen om en liten flicka som trodde att hon inte kunde sjunga men som blev en respekterad artist och som idag gör precis det hon alltid har velat göra. Therése mål är att inspirera människor med hjälp av sin musik, sitt skådespeleri men även med hjälp av sitt föreläsande.

Therése musik kombinerar hennes svenska och libanesiska arv i en Scandipop/arabisk pophybrid som toppat hitlistor världen över. Hon har spelat live i USA, Europa och Mellanöstern med sitt eget band, Neaimé. Hon har framträtt för NATO trupper i Afghanistan och öppnat upp för Simply Red under deras Europaturné. Therése har representerat svenska UD i Kairo med live-framträdanden utsedd till en framstående personlighet för att främja svensk-arabiska relationer. Therése har varit varumärkesambassadör för Volkswagen Middle East och ambassadör för svenska Stiftelsen för barn med cancer. Hon har framträtt för kungen och kronprinsessan av Sverige och vid ett flertal andra VIP-evenemang. Under 2019 samt 2020 såg vi henne bla uppträda på Köpenhamn och Kapstaden Pride. Under 2017-2018 samarbetade hon även med Länsmusiken i Stockholm med sin egen föreställning. Som skådespelerska har hon haft huvudroller i både film och teater. Therése är också författare och har nyligen publicerat sin bok "Från dröm till verklighet".

Förutom sin framgångsrika karriär är Therése ensamstående mamma till tre barn. Återigen visar hon att det är möjligt att nå sina mål oavsett hur utmanande det kan tyckas. "Att vara ensamstående mamma har aldrig hindrat mig", säger Therése. "Jag tar med mina barn till olika arbetsrelaterade händelser så ofta det är möjligt. Jag tänker att det är en fantastisk erfarenhet för dem – och för mig."

About Author

Du kanske också gillar...