Privilegiet i att få vara med…
I går åkte jag iväg på fotbollskupp med min äldsta sons Lucas lag. Han är 12. 30 pojkar. Några föräldrar och 2 tränare.
Fre – sön. Så kul! Lite logistik som ensamstående förälder. Men med fantastiska vänner och familj som hjälper med de andra två änglarna går det ihop. Älskar er! Så igår bar det iväg. Varför känns det då så viktigt att följa med? Sova i en jympasal på en madrass på golvet. Kanske stå i regnet bredvid en fotbollsplan och heja match efter match eller att försöka hålla reda på 30 kids? Jo, för att jag får! För att Lucas fortfarande vill att jag ska med!! Bara en sådan grej!! En dag snart kommer det kanske att vara lite töntigt att ha med mamma. Kanske så. Vem vet. Han är 12. Så jag passar på! För Lucas skull. Yes! Men kanske ännu mer för min egen. För att jag inte ska behöva ångra sen det där som jag inte gjorde nu!! Ja, jag vet att jag nämnt det förut!
Så tillbaka till min rubrik. Jag är ”fotbollscoach” i Nikkis lag (F12). För att jag har ett förflutet som fotbollsproffs? Haha… I wish. För att jag är före detta elit friidrottare? Ja, men kanske lite. Disciplinen finns där. Nej mitt engagemang ligger mer i att jag VILL vara med. Att senare kunna säga att jag inte missade någon tid med mina barn. Eller Iallafall att jag gjorde allt i min makt för att missa så lite som möjligt. Som ensamstående 3 barns förälder med en karriär som egenföretagare och entreprenör är det inget lätt matematik att få ihop. Men jag tråcklar och fixar. Ofta måste alla barn följa med. Men det går!! Har märkt att även gemenskapen mellan dem då blir bättre. Hey, min 3-åring är redan en van dribblare där ute på fotbollsplanen. 😊
3 gånger i veckan eller mer är det träning för Lucas eller Nikkis lag. Och det som då slår mig är det stora bortfallet av just föräldrar? Skär i mitt hjärta att se alls dessa spelsugna pojkar komma till dessa träningar, exalterade och uppspelta utan sällskap. Att bevittna hur få föräldrar som tar sig tid att ”hänga” på. Även på matcher är det glest. Inte alltid. Men ofta.
Och i ärlighetens namn. Hur många barn skulle inte, så där innerst inne, ändå vilja inponera lite extra på just sin förälder när han presterar som bäst. Men också när det inte går som man vill. Kanske skulle då ett extra stöd då utgöra hela skillnaden.
Så kära föräldrar. OM ni kan och har möjlighet att hänga med på ert barns aktivitet, kanske just denna helg, do so!!
Livet går inte i repris. Och jag lovar. Om det är något ni aldrig kommer att ångra så är att ni tog er den där extra tiden. För vad är väll viktigare än att finnas där för sina små så ofta vi kan?
Fick precis se Lucas göra 3-1 målet i deras öppningsmatch. Leendet. Stoltheten. Magin! Tänk om jag hade missat det??? ❤️
Kärlek från Örebro!