Den 4 juni är det premiär för den Tarantino-doftande actionkomedin ”Vitt skräp” med Ola Rapace i huvudrollen. För GALA magasin berättar Ola att det här kanske är hans sista roll i en actionfilm eftersom han börjar känna sig lite för gammal för krävande stunts. Istället längtar Ola efter mer dramatiska roller, och varför inte den mest klassiska av dem alla – prins Hamlet?
Av Pär Jonasson
Förra gången jag gjorde en längre intervju med Ola Rapace var i samband med premiären av ”Angels Of America” på Stockholms stadsteater där hans spelade den aidssjuke bögen Prior i 80-talets USA. Vitt skräp utspelar sig också på 80-talet, fast i en håla på svenska landsbygden.
Du har sagt att Prior i Angels of America var en drömroll för dig, är det samma sak med Sami i Vitt skräp?
– Ja faktiskt. Det är kul att spela karaktärer som hamnar på botten, som inte längre har något att förlora. Men man har ju alltid något att förlora, trots att man tror att allt är över. Det upptäcker Sami, precis som Prior i Angels of America.
Hur skulle du vilja beskriva ”Vitt skräp”?
– Som en feberdröm om våld, kärlek och krossade drömmar. Det är underbara karaktärer, och jag gillar den där Guy Ritchie-humorn som finns i den. Men filmen är ändå väldigt svensk, och det är något speciellt med den där svenska småstaden som skildras, dessutom på 80-talet. Klaustrofobiskt men ändå vackert på något vis.
Är Vitt skräp en direktöversättning av det amerikanska uttrycket ”white trash”?
– Det är en ordlek som främst syftar på knark, som ju hela intrigen cirklar kring.
Det är hur som helst ingen sympatisk bild av den svenska småstaden som ges…
– Kanske inte, men jag skulle nog säga att filmen skildrar en slags hatkärlek till lantislivet. Lite som jag själv känner för livet i småstäder; att det är härligt men efter ett tag vill man tillbaka till storstaden igen. Det är väl så min karaktär Sami känner också.
Finns det något budskap i filmen?
– Lite som jag sa tidigare, att det aldrig är försent och att det alltid finns saker kvar att leva för även om man tror att man har förlorat allt. Sådana saker kan ofta uppenbara sig i oväntade former och på konstiga ställen.
I höstas berättade du i din självbiografi om din egen väg tillbaka från botten – finns det en parallell till Samis öde där?
– Ja, jag kan se paralleller till mitt eget liv, just i det att det alltid finns något som är värt att leva för även när man befinner sig på botten. För mig har det varit så, det har alltid funnits något slags hopp där. Jag är inte religiös, men ibland kan det nästan kännas som en religiös upplevelse när man befinner sig på botten och plötsligt ser ett ljus i mörkret.
Ett väldigt aktuellt tema som tas upp i filmen är kvinnomisshandel, med tillbakablickar till Samis våldsamma barndom med en misshandlande pappa.
– Der är tyvärr alltid ett aktuellt ämne, men ett sammanträffande att filmen släpps just nu när det är extra uppmärksammat. Vi har ju trots allt hållit på med filmen i sex-sju år. Jag tycker det är filmkonstens uppgift att titta på alla delar av verkligheten.
Varför har det tagit så lång tid att göra filmen?
– Inspelningen har gjorts i flera olika omgångar, och liksom efterproduktionen fått göras när det funnits pengar. Vi har också tvingats vänta in att rätt personer kan vara med eftersom vi ville ha de bästa. Filmen är ett hjärteprojekt helt enkelt, och jag är medproducent. Det har varit intressant att från det perspektivet få en inblick i hur man ofta måste kämpa för att få ihop en filmproduktion ekonomiskt.
Är du nöjd med slutresultatet?
– Ja, jättenöjd. Filmen blev mycket bättre än jag trodde den skulle bli. Det här var ett projekt jag hoppade på, lite på vinst och förlust, och mycket för att det var kul människor att jobba med.
Sami som du spelar är ganska våldsam, en rolltyp du kanske är mest förknippad med. Tycker du att du har hamnat i ett ”bad guy-fack”?
– Nej, jag tycker att jag har haft tur som fått spela olika typer av karaktärer, men det är klart att man blir mer förknippad med vissa. Jag tror att det mest beror på att det finns fler sådana roller, att utbudet av actionfilmer är så pass stort. Just nu känner jag mig trött på att göra action och vill ha mer drama; jag har egentligen alltid föredragit dramatiska roller. Känner mig också lite för gammal för att köra motorcykel och slåss på film. Jag tror den tiden är över och det tycker jag är bra.
Finns det ett bäst före-datum för att göra actionroller?
– Det borde finnas det i alla fall, ha ha. Jag tycker själv att det är ganska tråkigt att titta på gubbar i actionroller, men det är ju även fysiskt ganska tungt att göra dem, och alla stunts som hör till. Det blir man mindre och mindre sugen på med åren, och även mindre bra på det.
Har du någon dramatisk drömroll som du ännu inte gjort?
– Ja, Hamlet har jag inte gjort, det har alltid varit en drömroll för mig. Det kanske blir lite svårt när man fyllt 50, men jag hoppas fortfarande.
Du fyller 50 i december, hur känns det?
– Jag har egentligen aldrig tänkt så mycket på födelsedagar eller ålder, de spelar ingen roll för mig. Just nu oroar jag mig mest för att vår bransch ska överleva över huvud taget. Allt känns fortfarande som en konstig dröm som man hoppas vakna upp ifrån. Det har varit ett väldigt overkligt år, men man får hoppas det kommer något bra ut av det. Jag har haft tur som bland annat spelat in en film i Norge, T-minus 75, som har premiär i höst. Och så skrev jag ju min självbiografi. Men jag hade även några riktiga drömprojekt som gick i bitar.
Blir det stor fest när du fyller 50?
– Nej, det blir ingen stor fest, jag tycker att födelsedagsfester är tråkiga. Just nu har jag inga planer för min födelsedag, man får väl se om någon vill fira en…
Vilka är dina planer för sommaren?
– Det beror ju lite på hur världen ser ut då, men jag längtar alltid till Paris och drar dit så fort jag får chansen. Paris är den vackraste staden med de vackraste människorna. Folk där gör sin egen grej och bryr sig inte om vad andra tycker. Jag känner mig mer hemma där än här. Svenskar är så besatta av sina rättigheter medan parisare är besatta av sin friheter. Det tycker jag är ett skönare sätt att se på livet.
Vad har du annars på gång?
– Jag ska göra en reality tv-grej igen, men får inte säga vad än. Tidigare har jag sett ner lite på reality-tv och tyckt att det varit töntigt, men man ser lite annorlunda på saker nu när det är pandemi. Jag ska inte hymla med att jag ju behöver betala hyran, men jag har också omvärderat mycket det senaste året. Jag har blivit lite mer ödmjuk, lite mindre snobbig och mer öppen för olika typer av sammanhang.
Om filmen ”Vitt skräp”:
VITT SKRÄP är en spännande actionthriller som utspelas på 80-talet med en nick till några av de mest minnesvärda spänningsfilmerna med oförglömliga karaktärer, och en blandning av komedi och action där alla kämpar för att få kontroll över sina öden – och för en del av bytet.
Den unika regin och ljuddesignen i VITT SKRÄP för publikens tankar till gangsterfilmklassikerna ”Lock, Stock and Two Smoking Barrels” och Tarantinos legendariska ”Pulp Fiction”. En nyskapande film med action i ursinnigt, pulshöjande och oförutsägbart tempo.
Handlingen i korthet
I sökandet efter försoning med sitt förflutna hamnar Sami (Ola Rapace) i ett litet samhälle där han träffar Kim (Ida Engvoll). De båda möter den lokale gangstern Gubben (Donald Högberg) som driver ett till synes sofistikerat metamfetaminimperium tillsammans med sina två söner Conny (Peter Viitanen) och Kenneth (Erik Bolin). Till en början är allt frid och fröjd men när droger börjar cirkulera på bygden utan Gubbens tillåtelse riktas uppmärksamheten mot nykomlingen Sami som inser att han är i en farlig situation. För att komma undan med livet i behåll måste han snabbt göra upp en plan.
Om skådespelarna:
Ola Rapace
Ola studerade teater vid Högskolan för teater i Göteborg i slutet av 90-talet och fick därefter en bärande roll i TV-serien ”Sjätte dagen” (1999-2001). Han uppmärksammades för sin roll i Lukas Moodyssons film ”Tillsammans” (2000) och fick sitt stora genombrott i TV-serien ”Tusenbröder”
(2002). På teaterscenen har han spelat i uppsättningar på bland annat Backateatern, Uppsala Stadsteater, Orionteatern och Dramaten. Han har medverkat i tretton Wallander-filmer (2005-2006), danska polisserien ”Anna Pihl” (2006-2007), Pernilla Augusts hyllade ”Svinalängorna” (2010), Bond-filmen ”Skyfall” (2012) där han spelade skurk och nominerades till en MTV Movie Award för bästa slagsmålsscen och fyra Maria Lang-filmer (2013). Ola spelade titelrollen i TV-serien ”Hassel” (2017) och samma år medverkade han i TV-serien ”The Last Kingdom och Kristallen-nominerades för huvudrollen i dramathrillerserien ”Farang”. Under våren kunde Ola ses i SVT:s ”Stjärnorna på slottet”. Han har senast filmat i Norge i långfilmen ”TMinus: The Last Story to Be Told”. I höstas släppte han självbiografin ”Romeo: Min flykt i fem akter”.
Ida Engvoll
Ida Engvoll är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm 2007-2010. Hon har spelat flera uppmärksammade roller på Stockholms stadsteater sedan 2010 och har även varit verksam vid Dramaten. Ida har medverkat i filmer som ”Mig äger ingen” (2013) och Oscar-nominerade ”En man
som heter Ove” (2015) liksom i en rad TV-produktioner, däribland ”Bron 3” (2015),”Vår tid är nu” (2017),”Bonusfamiljen” (2017), ”Andra åket” (2018) och titelrollen i den första säsongen av ”Rebecka Martinsson” (2017) för vilken hon Kristallen-nominerades i kategorin Bästa kvinnliga
skådespelare. Ida har rönt stor uppmärksamhet både i Sverige och internationellt för Netflix-serien ”Kärlek & anarki (2020) där hon spelar en av huvudrollerna.
Erik Bolin
Erik Bolin är utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö 2000-2004 och har gått manusutbildningen på Stockholms dramatiska högskola (nu Stockholms konstnärliga högskola). Han har bland annat medverkat i TV-serierna ”Alex” (2017), ”Beck – Gunvald” (2016), ”Gåsmamman” (2019) och ”Sommaren med släkten” (2020). I höst kan man se Erik i långfilmen ”Snälla kriminella” på SVT samt i Levan Akins TV-serie ”Deg” på SVT och ”Dystopia” i regi av Richard Jarnhed för Viaplay där han spelar en av huvudrollerna. I sommar spelar Erik in långfilmen ”Om allt vore på riktigt” och i
övrigt är han också anlitad som ljudboksinläsare och utvecklar för tillfället en långfilm.
Peter Viitanen
Peter upptäcktes av rollbesättaren och filmregissören Catti Edfeldt när han följde med sin syster på en audition och gjorde sin långfilmsdebut i ”Kådisbellan” 1993 bara elva år gammal. Peter fortsatte som barnskådespelare på film och TV under uppväxten och gjorde scendebut i huvudrollen i ”Eldansikte” (2001) i regi av Linus Tunström på Stockholms stadsteater. Förutom Stockholms stadsteater har Peter kunnat ses i uppsättningar på Uppsala Stadsteater, Göteborgs Stadsteater, Dramaten, Backa Teater och Teater Galeasen. Han har varvat teaterscenen med film och TV: SVT:s ”Äkta människor” (2013) och filmerna ”Kocken” (2005), ”Tjuvheder” (2015), ”Ted – För kärlekens skull” (2018) och ”Den längsta dagen (2020) för att nämna några. Under 2021 kan vi se Peter i Jonas Åkerlunds ”Clark” och som Olof Palme i ”Den osannolike mördaren”, båda på Netflix. I vår och höst spelar Peter in en TV-serie där han har en av huvudrollerna. Serien har premiär på SVT i slutet av nästa år.
Donald Högberg
Donald Högberg jobbade som snickare och spelade gitarr i ett band när han i slutet av 70-talet fick möjligheten att medverka i fria teatergruppen Småfolket (nu Teater Sörmland) fast inte som skådespelare som han hade tänkt sig, utan som trummis. Donald hade tidigare inte ens hållit i ett par
stockar men fick en ’crash course” av slagverkaren i sitt band. Så småningom fick han roller i pjäser och har sedan dess medverkat i uppsättningar på bland andra Mittiprick-teatern, Oktoberteatern i Södertälje, Dalateatern, Oscarsteatern, Pistolteatern, Dramaten, Stockholms stadsteater och nu senast i rosade förställningen ”Apologica” hösten 2018 på Playhouse Teater. Donald Högberg har haft roller i ett sextiotal filmer och TV-serier som ”Hamilton – Förhöret” (1988), ”Tjockare än vatten” (2016), ”Arn – Tempelriddaren”, ”Män som hatar kvinnor” (2009), ”Flickan som lekte med elden” (2009) och nästa år kan vi se honom i andra säsongen av ”Hamilton”. Under de senaste åren har Donald framgångsrikt turnerat tillsammans med två musiker i den egna kritiker- och publikrosade föreställningen ”Mitt liv som man” där hans egna och andras låtar blandas med berättelser ur hans liv. Förutom VITT SKRÄP är han aktuell i sommarteatern Wiraspelen – ett av Sveriges största årligen återkommande musikskådespel – i Roslagen där han medverkat under många år.
Dakota Trancher Williams
Dakota Trancher Williams jobbade som modell redan som liten och började skådespela vid mycket ung ålder. Dakota har gått på Kungliga Svenska Balettskolan och tagit fördjupande teaterklasser på Calle Flygare Teaterskola. Bara åtta år gammal upptäcktes Dakota av bröderna Baker och Alexander Karim som golvades av hans talang och gav honom en av huvudrollerna i sin TV-serie ”Familjen Babajou” (2008) som Kristallen-nominerades som Bästa drama. Han har medverkat i TV-serier som “Varning för barn” (2011), “Springfloden” (2016), “Bonusfamiljen” (2017), ”Playground” (2017), ”Maria Wern” (2018) och ”Kommissarien och havet (2019).
Foto: Joakim Eriksson
