Mamma hjärtat!
Det där med inskolning på ny förskola. Det där med att vilja stanna vid sitt barns sida. Alltid. Känslan av att man sviker när man viskar sitt hejdå och lite skyldigt går därifrån. Rivet i hjärtat när minsta går från glad och aningslös lek till hjärtskärande gråt. Besvikelsen över att mamma lämnar. Hur kan du överge mig liksom?
Och sedan den totala lyckan över ett textmeddelande från förskolan. Ett foto. På en lekande och skrattande liten kille. Svårt att förklara känslan för någon som inte varit i samma situation kanske. Men ni som känner igen er vet. Vi är många som varit där. Både mammor och pappor.
Och så idag. Första veckan efter inskolning. De små fötternas lätta spring uppför trappan till förskolan. Orden – Mamma inte gå!!! som idag uteblir och istället ersätts av ett; – Mamma titta jag kan!!
Vad kan han då min lilla Lennox? Jo, han kan säga ”bye bye” utan att bli ledsen. Kavat ta en förskolelärarna i handen och vinka glatt när jag går ut genom dörren. Han känns är trygg den lille.
Mitt hjärta tar ett extra skutt. Av stolthet. Av tacksamhet över att just jag fått vara med om ännu en inskolning. För att jag en dag vågade satsa på en liten till. För att jag vågade trotsa de flesta odds. Känns stort.
På väg från förskolan rinner tårarna lätt. Inte av sorg utan det motsatta. Lycka. Över att även min minsta fått möjligheten att börja på en av Vasastans mest renommerade förskolor. Med en personal som, full av kärlek och omtanke, tar hand om våra barn på dagarna.
Lennox… du kan!! I know. Älskar dig gränslöst!
Och om bara en liten stund får jag plocka upp dig igen. Längtar att få höra om dina senaste äventyr även om vi sågs för bara ca 6 timmar sedan. Tacksam!
Det lilla i vardagen och ändå det absolut största i livet. Samhörigheten. Kärleken. Vi tillsammans. Så lätt att missa i vardagens alla åtaganden.
Var rädda om er! ❤️