Finlandskryssning är en klassisk, svensk nöjestradition. Kanske speciellt för oss stockholmare som så lätt kan kliva på en båt i Frihamnen eller Stadsgårdskajen och för en billig penning få en övernattning till havs, festa och köpa taxfree. Samtidigt är det en vattendelare, något man älskar eller hatar. Stora delar av bekantskapskretsen totalvägrar att ens höra talas om kryssning medan andra är som jag och direkt anmäler sitt intresse vid minsta prat om densamma. Jag brukar hävda att jag älskar det mest på grund av den demokratiska blandningen. Det är som att gå på nattklubb i en småstad. Här är alla välkomna, ung som gammal, snygg som ful, alla stilar och brist på stil. Man träffar alltid på oväntade karaktärer.
Men denna bild av kryssningar gick helt upp i rök nu i helgen när jag för första gången fick uppleva Siljalines specialkryssningar. Redan vid Gärdets t-bana möttes jag och väninnan av passagerare från föregående kryss. Det var 100 procent rockers. Alla såg exakt likadana ut. Ni kan föreställa er: Svartklätt, t-shirts, skinnvästar, boots, långhåriga män och blonderade kvinnor. Sen var det dags för en flera hundra meter lång kö för att borda vår kryss: Dunderkryssningen, där ett hiphip-band som Lily ville se spelade, och flera band i samma genre. Sällan har jag känt mig så malplacerad. 90 procent av publiken var killar och ungefär lika stor andel under 25. Även här såg alla precis likadana ut: Träningskläder, huvtröja, sneakers, solglasögon, keps eller Beppemössa.
Man skulle kunna tro att det var en stökig resa med bara massa småglin, men vi konstaterade snabbt att det nog hade varit värre med bara partysugna 45-åringar! Visst var ljudvolymen stundtals hög i korridorerna men i barerna stod alla och köade snällt för att köpa drinkar. Ja, tydligen måste man köa i båtbarer. Ordning och reda! Sen fick man sitt plastglas med grogg, med plastsugrör. Det där med anti-plast verkar inte ha slagit igenom här. Ytterligare nostalgikänsla av att det inte fanns internet. Finlandsfärjorna och avlägsna djungler (om ens där) verkar vara enda ställena utan internet numera. ”Logga in på wifi” uppmanar texten på den kombinerade biljetten/hyttnyckeln glatt. Det funkar INTE kan jag meddela. Vanliga mobilnätet funkar så länge man befinner sig nära land, men då Silja åker iväg ända till Åbo innan den vänder varar detta inte så länge av den totala resan.
Efter 23 timmar till havs och en intressant inblick i den svenska subkultur som lyssnar på artister som ODZ och Ivory var det dags att ta sig av båten sent på lördagseftermiddagen. Det tog minst lika lång tid som att ta sig ombord, trots att man nu slapp säkerhetskontroller där alkohol beslagtogs och bombhundar skulle sniffa på alla. (Vi fattade snabbt att de inte var knarkhundar för då skulle ingen ha kommit ombord…) Men Silja-terminalens logistik och utformning lämnar övrigt att önska. Det är liksom en kilometer eller mer av kö tills man slutligen når buss eller t-bana. Från att man ställer sig i kö för avstigning tills man är framme vid bussen tar det en timme, och samma fast åt andra hållet för att kliva på. Vad var det för specialkryss efter oss då? Jo nu stod salsafolket i kö. Det behövdes ingen kalender för att kolla upp det. En ny natt, en ny subkultur. Inga blandade publiker här inte.
