Igår! Söndag! Vasastan. De sista av sommarens strålar fortfarande bländande med dess närvaro.
Tänk att jag ca 10 år efter att det begav sig första gången får göra om denna resa. Ännu en gång. Men ännu en ”kull” änglar.
Minns att jag köpte denna cykel när min första dotter föddes. 2012. Med tillhörande ministol att sätta bakom styret. För att kunna ta en cykeltur med båda mina änglar. Nikki och Lucas. Då ca 6 månader samt 3 år. (Bild 2)
Första bilden är från gårdagen. Min nu minsta dotter Leonie i fram. Mellan sonen Lennox där bak. Stort liksom!
Resan dit kan beskrivas som allt annat än enkel men samtidigt så värd vartenda steg på vägen. En enkel cykeltur kan det tyckas men med en historia dessförinnan som berör mig djupt i hjärtat! Allt är möjligt!! Kanske är det just dessa ord som ännu en gång gör sig påminda. Som sticker ut mest! Ja men precis så!! ALLT är möjligt!! Om man bara vill det tillräckligt mycket!
Att sedan inte glömma att njuta av sin målgång minst lika viktigt det med!! Som igår.
Cykeln. Solen. Ministolen. Och en till stol där bak. Två barn till. En pojke och en flicka. Vilket blir fyra totalt. Fyra liksom!!
Tacksamheten. Ibland blir den svår att sätta ord på. Som igår…
Vi rullar på. Tuffare på många sätt nu när min egen pappa endast kan titta ner på oss från sin himmel. Men vetskapen om att han ändå ”är med” (så måste det vara) gör det lite lättare.
Om ni har en dröm kära läsare. Vänta inte. ”Nu” är en lika bra tidpunkt, eller till och med bättre, än senare! Jag lovar!
❤️❤️
Och ja jag brukar ha hjälm. Vet att det är viktigt även för mig. 🤗 Just under denna tur var vi dock bara ute kort för att föreviga sommarens cykelögonblick. Därav fick hjälmen stanna hemma.