Idag slår Gröna Lund äntligen upp portarna igen efter 576 stängda dagar på grund av pandemin. Känner du till den samma historien om Gröna Lund? Det spännande dramat mellan två rivaliserande tivolidirektörer och kärleken som spirade mellan barnen bakom deras ryggar. När fäderna dog så vågade barnen gifta sig och kom att bli herr och fru Lindgren. Vi har publicerat den spännande historien tidigare här på GALA och här kommer den igen. William Lindgren, tivoliparet John och Ninnis yngste son, som intervjuas i texten finns tyvärr inte med oss längre så denna text är tillägnad Wille och hans bröder John och Ricke samt deras föräldrar John och Ninni Lindgren.
Ett bittert krig rasar år efter år mellan två tivoli-direktörer.
Det är ibland rena maffiametoderna – ett avhugget hästhuvud, sabotage och iskall tystnad.
Och så blir deras barn blixtrande kära i varandra.
Ninni och John Lindgrens kärlekssaga låter som en film.
Och nu har den blivit det också.
Text: Maggan Hägglund
Äntligen stod hon där på kyrktrappan i brudklänningen från Leja modehus och med vackre John vid sin sida.
Det är 3 juli 1942 och Ninni fyller 21 år precis idag, hon är äntligen myndig och kan gifta sig med vem hon vill.
Och värste konkurrentens son är ju den ende hon vill ha.
Världen är i brinnande krig. Just den här fredagen den 3 juli 1942 står det klart att tyskarna intar Sevastopol på Krimhalvön och i öknen vid El-Alamein beordrar Rommel nya attacker medan brittiska stridsplan fäller sina bomber.
Men här på trappan till Oscarskyrkan på Östermalm i Stockholm råder fred.
Äntligen fred.
I ett helt annat krig. Det mellan nöjesfälten Gröna Lund (Ninnis familj) och Nöjesfältet (Johns familj).
Brudbuketten är stor, slöjan lång och böljande och titta på klänningen –modehuset Leja har verkligen överträffat alla förväntningar. Det är lite prinsessan Diana över det hela. Men här är det en späd tivoli-prinsessa i ett hav av vit tyll och med det där lite blyga men strålande leende.
Publiken står packad utanför kyrkan. Fotograferna trängs med sina otympliga kameror för att få första bilderna på de nygifta. Det här är ett societetsbröllop som ger en välbehövlig paus mitt i de tröstlösa krigsnyheterna, en paus med glamour, paljetter, pälsjackor (ja, fast det är 3 juli, det var bara 13 grader i morse, nu på eftermiddagen närmar det sig 19 grader, men ingen riktig sommarvärme är det), paraduniformer, långklänningar och piffiga hattar.
Och kanske kan man i publiken få se en skymt av revykungen Karl-Gerhard (som skrev en kuplett om Ninni och John ”Happy End i Breda gränd”) eller skådespelaren Hasse Ekman. Här är nöjes-Stockholms grädda samlad.
De nygifta ler. Hon är vacker och han är stilig som en filmstjärna i sin frack.
De går tillsammans nerför trapporna ner till den lyxiga bilen, en Packard med ”The godess of speed” – fartens gudinna som emblem framme på kylaren, och krigsårens typiska klumpiga gengasaggregat bak.
De var ju den Packarden som John en gång i ett helt galet upptåg kört rakt uppför Dramatens trappor för att hämta Ninni.
Kanske är allt symboliskt för det unga paret.
Den silvriga fartens gudinna som ger drivet framåt, framåt.
Det praktiska gengasaggregatet som löser verklighetens problem och begränsningar.
Och så de galna upptågen som får det att skimra i själen.
– Det var när John och hans kompis Hasse Ekman skulle hämta Ninni och hennes väninna som varit på teatern, minns Wille Lindgren, son till de där två på Oscarskyrkans trappa.
– Mamma berättade att hon hade spanat in vackre John rätt tidigt där i Allmänna Gränd mellan Nöjesfältet och Gröna Lund. Han var ju fem år äldre, snygg och charmig, vad man då kanske skulle kalla ”en snajdare” och han rörde sig i roliga kretsar med skådespelare och artister.
De hade mötts. Hur och var finns det flera bud om. Wille hävdar att det var på den tidens innekrog Bellmansro, längst ute på Djurgården. Andra talar om att John bjudit en 15-årig Ninni på saft, eller en äldre Ninni på bio eller så hade de träffats i Köpenhamn eller kanske var det så att de började närma sig varandra när deras stridande, krigande fäder plötsligt blev svårt sjuka.
Men hur som helst – tycke hade uppstått och kanske skulle det bli något mer.
– John ville imponera på Ninni när han skulle hämta henne på teatern, så han och vännen Hasse Ekman tog farfar Johans stora Packard, tog sats nerifrån Nybroplan och körde uppför trapporna och rakt in genom Dramatens dörrar.
Jo, Ninni blev imponerad. Det vara svårt att inte bli det av charmören och playboyen John som rörde sig lika hemtamt på Stockholms nattklubbar som bland Nöjesfältets karuseller ute på Djurgården.
– Han var en kul kille som gjorde tokiga saker, som hans barnbarn John John Lindgren, nu sammanfattar det.
Gengas-Packarden puttrade iväg till Hasselbacken för stor middag. Menyn var ofattbart överdådig i dessa kristider: Små smörgåsar följt av en klar soppa med parmesanflarn, Filet de Sole Polignac (sjötunga med vitt vin och champinjoner), grillad kyckling och så Glace Succés Nupital (Äktenskaps-lycko-glass!) och croque-en-bouche – ett konformat torn av små petitchouxer. Många, många år senare skulle prinsessan Madeleine ha en liknande ”bröllopstårta”, en pyramid av 700 macaroner. Men Ninni var först! 1942 var Ninni och John Stockholms nöjeslivs kungligheter och bröllopet var som en saga. Ett Romeo och Julia-drama med lyckligt slut.
– Det var verkligen krig mellan nöjesfälten på den tiden, säger John John Lindgren när han äter en räksallad på restaurang Sturehof, ett av Johns favoritställen. Men farfar brukade välja strömmingen.
Gröna Lund med familjen Nilsson och Nöjesfältet med familjen Lindgren var bittra rivaler och man skydde nästan inga medel.
– En sak vi saknade i filmen var ju historien om hästhuvudet.
Vi låter Wille berätta den:
– Farfar hade en lierad i cirkusartisten Brazil Jack. Och en söndag låg det ett avhugget hästhuvud framför Gröna Lunds entré, det var Brazil Jack som köpt ett kadaver och lagt dit. Ungarna som kom för att gå på matiné blev ju jätterädda och då kom han lägligt ridande i full cowboymundering med sina pistoler och fick dem att gå till Nöjesfältet i stället.
Och när Willes morfar skulle utvidga Gröna Lund ner mot vattnet så hyrde hans farfar en tio meter bred remsa mark och grävde ett hindrande dike precis där. I femton år var de bittra konkurrenter, som aldrig talade med varandra.
– De var egentligen rätt lika. Och de föddes bägge samma år och dog samma år, de blev bara 52, säger Wille.
De stränga fäderna, konkurrenterna, hade stenkoll på varandras verksamhet men missade helt den spirande kärleken över gränserna.
Vackre John bodde inne på Nöjesfältets område och det berättas att Ninni bara var 17 år när hon började klättra över planket in ”på fiendeområdet” för kärlekens skull.
På hösten 1940 dör bägge patriarkerna med bara några månaders mellanrum.
Det går ett år. John som har ett till och från förhållande och en dotter med dansösen Elsa Flodin gör slut med henne i oktober 1941. Den hemliga kärleken mellan nöjesfältens Romeo och Julia börjar avslöjas. Ninni klättrar inte längre över plank. I december, på själva luciadagen, förlovade de sig.
– De skrev varsitt brev till sina mammor när de förlovade sig och bad om förlåtelse. Tanterna var ju också fiender, säger Wille.
Men gifta sig fick inte Ninni för mamma. Inte förrän hon blev myndig.
Efter middagen tog brudparet motorbåt, maskerad till gondol (ja, det är ju ändå två nöjesfälts-arvtagare som gifter sig) ut i skärgården. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar – nej. Inte det. Men de skulle få många år tillsammans.
– De var väldigt kära men det gnisslade ju också, berättar Wille.
Ninni flyttade över till ”fiendelägret” Nöjesparken och mamma Nadeschda fortsatte driva konkurrerande Gröna Lund.
Barnen kom i snabb takt. Och de blev kittet som slutgiltigt förenade de tidigare fiendefamiljerna, som nu hade mormor Nadeschda och farmor Elin som överhuvuden.
För barnen blev Nöjesfältet en fascinerande lekplats, ett äventyr och ett sätt att lära sig tjäna pengar.
– Farmor hade en restaurang på Nöjesfältet och vi fick i uppdrag att leta rätt på pilsnerflaskor på området och så fick vi ”betalt” i saft och bullar. Jag som var minst kom på att det stod tomflaskor i backar bakom restaurangen så jag plockade där istället för att leta på området och jag fick mycket beröm av farmor, skrattar Wille, som sedan skulle komma att bli restaurangchef på Gröna Lund.
Och så var det den där gången då skolläkaren kallades till Djurgårdsskolan för man befarade att det var någon smittsam ögoninflammation på gång. Så många elever hade fått vaglar och irritation i ögonen.
– Det var jag och mina bröder som hade kommit på att vi kunde borra titthål i väggen till ”Sixtens varieté” på Nöjesfältet där den underbart vackra flickan La Jana dansade naken. Och så hyrde vi ut titthålen till våra kamrater för 25 öre.
Ninni och John levde och arbetade tillsammans. De var det vackra paret med alla de fyra vackra barnen. De kände alla och de jobbade jämt. Hennes stilettklackar klapprade snabbt fram i livet och hans idéer verkade vara utan ände. Men Nöjesfältet drogs med ekonomiska svårigheter. 1956 gav de upp, allt revs och blev parkeringsplats. John satsade istället på att lansera rouletter runt om i Sverige. På Gröna Lund ringde också varningsklockorna, katastrofen var nära. Mamma Nadeschda hade drabbats av stroke, snittåldern i hennes styrelse var 78 år. Skulle bägge nöjesfälten gå i graven? Ninni använde sina röstandelar i föräldraföretaget till att trots motstånd sätta in en ny vice vd –maken John.
– När pappa tog över och de skulle öppna säsongen 1959 var det helt tomt i kassan. Banken ville inte ge lån, så han ringde sin bror Oscar och sa ”nu brinner det, banken vägrar ge lån”, berättar Wille.
Och så kommer ytterligare en mustig släkthistoria:
– ”Jag är ute på jakt”, sa Oscar. Men han åkte in till Skånska banken och klampade in. ”God dag, jag är generalkonsul Oscar Lindgren, det gällde en borgen.”. ”Vad har ni för tillgångar?”, frågade banken. ”Ta hit telefonkatalogen”, sa Oscar. (Förklaring för unga läsare: Det var en tjock bok med alla telefonnummer till fasta telefoner, dessutom med kartor över lokala områden). Oscar bläddrade fram kartan över Tyresö, rev ut den sidan, ringade in allt han ägde där (i stort sett allt) och signerade och lämnade över sidan till den något bestörte bankmannen och sa ”Där har ni säkerheten”.
Gröna Lund räddades fem i tolv från total konkurs. De klarade den säsongen och sedan vände det under Johns ledning.
Familjen flyttade till en flott våning på Strandvägen. Familjen var nu en intressant blandning av tivoli och societet, annorlunda och spännande men också förmögen och etablerad.
”Å äkta mattor”, kommenterade grevinnan Kerstin Bernadotte på invigningskalaset. ”Jag trodde att det skulle vara sågspån”.
Där i våningen hölls många fester.
– De höll ofta på i flera dygn och ibland på sommaren var det svårt att veta om det var morgon eller kväll. När någon undrade om klockan var sju på kvällen eller på morgonen så var svaret ”Titta mot Gröna Lund, snurrar Pariserhjulet – då är det kväll”, berättar Wille som nu bor i samma våning med sin sambo Ingela.
– Ibland sa mamma och pappa: ”Nu kommer den artisten, den ska ni träffa, det är historia…”
Som Delta Rhythm Boys.
– På den tiden hade man ju inte sett en enda svart människa. Och här var det fyra! Jag fick hälsa på basisten Lee Gines och ta i hand. Efteråt tittade jag på min hand för att se om den blivit svart. Lee såg det och som han skrattade…
Eller Marlene Dietrich.
– Hon gjorde den snyggaste entré som jag sett någon kärring göra. Hon kom hem till oss med egen lakej och hade en extremt lång vit minkboa runt halsen. Lakejen ställde sig med foten på ena änden av boan och så gick Marlene långsamt in i våningen medan boan snurrade upp sig och låg som ett vitt spår efter henne.
Eller Greta Garbo:
– Jag tyckte att hon var trevlig. Men hon snodde mina tofflor! Det första hon gjorde när hon kom innanför dörren var att ta av sig skorna och fråga om det fanns några tofflor att låna. Vår betjänt Sven hämtade mina, de var i mocka med teddyfoder. Sedan när Garbo gick så gick hon iväg i tofflorna. Dagen därpå kom ett bud och hämtade hennes skor.
Det var ett annorlunda liv. En fri uppfostran.
– Men man skulle sköta skolan. Men när jag var 14 så var jag ihop med en strippa på Grönan, hon var 28. Vid tiotiden brukade jag säga att jag måste gå och lägga mig för det var mycket i skolan nästa dag. Så smet jag ut genom köksdörren och tog moppen till hennes lägenhet på Döbelnsgatan och tillbringade natten där. Hon väckte mig klockan sex varje morgon så jag hann hem och lägga mig igen.
Detta tidiga kärleksliv pågick en hel termin. Utan att någon upptäckte det, trodde Wille då. Tills pappa John vid en söndagslunch sa ”Ja, man ska inte ligga bar på nätterna, då kan man bli kall om stjärten och bli förkyld”.
– Då förstod jag att han visste vad jag höll på med.
Mamma Ninni visste inget då. Men även hon hade humor och var cool. När den något egensinniga hushållerskan Tant Märta (som de ärvt av mormor!)) efter en fest kom in och visade upp en använd kondom med kommentaren ”Den här låg under Willys säng”, sa Ninni bara: ”Jaha då har han börjat”.
1968 tog kärlekssagan definitivt slut. John bodde kvar i våningen på Strandvägen. Ninni och då 13-åriga dottern Nadja flyttade till Karlavägen.
– Jag var ju vuxen då och frågade mamma varför det tog slut och hon sa ”Vi har arbetat ihop, vi har varit tillsammans 24 timmar om dygnet”. Det blev väl tjatigt, säger Wille.
Men precis som det finns olika åsikter om hur kärlekssagan började så finns det också olika åsikter om varför den tog slut.
Om det var det intensiva tillsammans-livet. Eller Johns vredesutbrott – och i så fall berodde de på att han fortfarande kände sig underlägsen den världsvana Ninni.
Eller blev det för mycket representation och för mycket alkohol.
– Jag tror att Ninni ville ha ut något mer av livet, säger barnbarnet John John.
– Hon var den som tog ansvar för familjen medan farfar tog ansvar för familjeföretaget. Grönan var hans liv.
Själv växte John John också upp på Grönan. Hans första ”jobb” var som sexåring, då han fick hjälpa till att köra ut mat och priser.
– Jag fick betalt i Centerrullar!
Och Grönan blev hans och hans kusiners fritidsgård när de växte upp. Att springa bergochdalbanan på kortast tid eller att gå runt Grönan bara på tak var deras hyss. Men tiderna började förändras. Grönan mer ett företag och mindre ett familjeprojekt som det varit för tidigare generationer.
Det berättas att när vackre John gått i pension från sitt livsverk Gröna Lund hände det att han stod vid fönstret i våningen vid Strandvägen med kikare och tittade mot nöjesfältets ljus.
John dog 1991. Kärleksparet från Breda gränd var formellt gifta fram till hans död. Ninni dog 2004. De ligger begravda tillsammans på Galärvarvskyrkogården i Stockholm. Mitt emellan Oscarskyrkan på vars trappa de stod unga och nygifta den 3 februari 1942 och Gröna Lund som var deras livsverk.
Både sonen Wille och sonsonen John John går gärna på Gröna Lund trots att nöjesfältet sedan 2006 inte längre ägs av familjen.
– Visst kan jag längta tillbaka ibland. Men det blev den logiska lösningen att sälja med tanke på omständigheterna, säger John John som var den sista vd-n av Lindgrensfamiljen.
– Men jag är på Grönan åtminstone tre gånger per år. Min dotter älskar Gröna Lund, hon älskar att åka och gillar att spela bort sina pengar. Hon är den perfekta tivoli-besökaren. Hon har definitivt känsla för verksamheten.
Hon heter Felicia, är åtta år och hennes mellannamn är Ninni.
Här visar vi – exklusivt för GALA – filmen från verklighetens Ninni och John Lindgrens bröllop
Filmen ”Eld & Lågor – baserad på den sanna historien om tivoliparet John och Ninni Lindgren:
– Det är en bra film, men tro inte på allt!
Filmen ”Eld & Lågor” är bra, men inte är allt sant. Det är både Wille Lindgren, son till Ninni och John, och John John Lindgren, sonson, eniga om. Här är deras verklighetskoll av filmdramat.
Kärleksparet:
Ninni Lindgren, född Nilsson. Spelas av Frida Gustavsson.
John Lindgren. Spelas av Albin Grenholm.
Verklighetskollen:
– Hon som spelar mamma är jättesöt, men hon är nästan två meter lång. Jag tycker att hon gjorde det bra för och hon är och smal och skir som mamma. Men John i filmen motsvarar inte riktigt min bild av pappa.
(Wille Lindgren)
(Reds anm Frida Gustavsson är 180 cm)
– I filmen går Ninni till psykiater, jag har aldrig hört talas om att hon skulle ha haft några psykiska besvär. Hon var tillbakadragen, men jag har ingen känsla av att det skulle bero på att hon var deprimerad eller så.
(John John Lindgren)
Gröna Lund-familjen
Gustaf Nilsson. Spelas av Robert Gustafsson.
Nadeschda Nilsson. Spelas av Helena af Sandeberg.
Verklighetskollen:
– I filmen framställs morfar som iskall och beräknande. Det stämmer inte alls med det jag har hört om honom. Han var godhjärtad och jävligt vettig så vitt jag förstår. En enda gång tog han till våld – han gav en kamrer som försnillat ut kassan en örfil.
– Jag känner inte riktigt igen mormor i filmen, men jag kände ju henne senare. Då var både hon och farmor ”tanter” i prickiga klänningar och pumps med rundade tår, som det fick ont i fötterna av. Och de tilltalade alltid varandra med Fru Lindgren och Fru Nilsson.
(Wille Lindgren)
– Farmors far var inte nazist, man drar saker lite för hårt i filmen.
(John John Lindgren)
Nöjesfältet
Johan Lindgren. Spelas av Lennart Jähkel.
Elin Lindgren. Spelas av Pernilla August.
Verklighetskollen:
– Min farfar framställs som en svag och strykrädd gubbe. I själva verket var han 186 centimeter lång, kallades Stor-Johan och var stark som en oxe. En gång när det var bråk på Nöjesfältet och vakterna inte klarade av det så kom farfar och tog tag i bråkmakaren och kastade ut honom över planket.
– I sin ungdom slog han ihjäl en gubbe. Jag vet inte riktigt hur det gick till, han klarade sig från fängelse. Men han hade druckit när det där hände och sedan den dagen drack farfar inte en droppe.
(Wille Lindgren).
– Farfars far var lite vild men det är inte sant att kreditorerna spikade fast honom!
(John John Lindgren)
”En dag när vi satt på restaurang Sturehof kom en man fram till vårt bord och frågade ”Vet du vem jag är?”. Jag kände igen honom, det var Lennart Jähkel. ”Jag är din farfar”, sa han. ”Trevligt att träffa släkten”, sa jag och så kramade vi om varandra. Men han är ju för liten egentligen för att spela farfar”
(Wille Lindgren)
Om filmen som helhet
Verklighetskollen:
– Jag förstår att det blir en bättre film om man bygger upp skillnaderna men det stämmer ju inte att det var en strid mellan rika familjen Nilsson på ena sidan gränden och fattige ”Tattar-Johan”. Min farfar Johan köpte fastigheter både på Sveavägen, Kungsstensgatan och ute i Västberga. Men Johan brydde sig inte mycket om pengar – han ville göra saker, om de sedan gav pengar var det ju bra. Det var farmor Elin som satt på skattkistan.
(Wille Lindgren)
– Jag känner igen stämningen i filmen och det stämmer också med de historiska efterforskningar som vi gjorde när jag var vd för Gröna Lund.
(John John Lindgren)
Släkten som statister
Ninni och John Lindgrens kärlekssaga resulterade i fyra barn. Två av dem har statistroller i filmen ”Eld & Lågor”. Om du kollar noga så ser du sonen Wille Lindgren, 72, och dottern Nadja Bergén, 63, i 40-talskläder gå över Djurgårdsbron.
Foto: Gröna Lunds arkiv samt privata
