Det här inlägget handlar om mod.
Och om något som jag tror många föräldrar kan känna igen sig i – den där svåra balansen mellan att pusha… och att inte pusha för mycket.
Min älskade Lucas har alltid haft en otrolig talang för fotboll. Redan som femåring var han på planen, och fram till han var 13 spelade han med en självklarhet och glädje som var helt fantastisk att se.
Men så, från en dag till en annan, slutade han.
På grund av mobbning.
Det var hjärtskärande. För honom – men också för mig. Det kändes nästan som en slags sorg. Och hur mycket jag än försökte uppmuntra honom att börja igen, så gick det inte. Han ville inte. Och någonstans måste man respektera det.
Så åren gick.
Men den här veckan hände något stort.
Han bestämde sig för att möta sin rädsla.
Han gick på provträning för Hammarby.
Två gånger.
Och jag kan säga så här – han var nervös. Riktigt nervös.
Han ville både gå… och inte gå.
Och där står man som förälder – ska jag pusha? Ska jag backa? Gör jag rätt?
Det är inte lätt.
Men jag sa till honom:
“Man ångrar oftast bara det man inte gör.”
Och han gick.
Själv dessutom.
För en blyg 16-åring var det en enorm grej.
Och att få stå där och se honom på planen igen… efter två och ett halvt år…
Att se att han fortfarande hade det i sig – känslan, spelet, glädjen…
Berörde mig djupt! Nästan overkligt! Stort på ett plan som inte går att förklara i ord.
Och när tränaren sa:
“Du kanske är lite ringrostig… men du har det. Vi vill se mer av dig.”
Då gick det inte att hålla tillbaka tårarna.
För det här handlade inte bara om fotboll.
Det handlade om att våga.
Att ta ett steg trots rädsla.
Att växa.
Och jag såg verkligen hur han växte av det här.
Så till alla föräldrar där ute som också försöker navigera i det där svåra – när man ska pusha och när man ska backa:
Det finns inget perfekt svar.
Men ibland…
ibland är det värt att försiktigt uppmuntra det där steget utanför trygghetszonen.
För på andra sidan rädslan finns något stort.
Stolthet.
Självförtroende.
Och en känsla av: “Jag klarade det.”
Och det… är värt allt. ❤️
Och kanske är frågan inte om vi ska pusha eller inte…
utan hur vi lär våra barn att våga, utan att tappa sig själva på vägen?
