Jag har varit borta ett tag nu från bloggandet men har sedan ett tag tänkt att jag skulle komma igång igen. Idag är det dags. Tror inte det undkommit någon i Sthlm eller andra om det fruktansvärda som hände på Valhallavägen igår vid 15.20. Jag var där, mina barn var där. Vi såg. Nu tänkte jag dela min upplevelse, kanske för att få sätta ord på allt jag såg och upplevde, kanske för att få andra att förstå det som hände. Det är svårt när man bara fått medias blick på det.
Jag pluggade hemma, hade som vanligt lämnat mina barn på Engelbrektskolan och valde att åka hem igen för att plugga beteendevetenskap samt avverka en massa möten på telefon. Jag skulle hämta barnen ganska tidigt den eftermiddagen, som jag alltid gör när jag pluggat. Jag mötte upp min 14-åriga dotter Leia vid Hallonbergen och tillsammans tog vi tunnelbanan till Fridhemsplan och sedan bussen till Östra station och skolan. Gick in, hämtade min lilla dotter som är 6 år, hängde lite på hennes fritids, pratade med hennes fantastiska fritidspedagoger, skrattade, önskade trevlig helg och ett vi ses på måndag. Vi hade en grej inbokad kl 16 och klockan närmade sig 15.20.
Jag tog min lilla dotters hand och gick sida vid sida vid Leia. Skrattandes, pratandes, det var skönt med helg. Jag håller min lilla dotters hand hårt när vi går över gatan som jag alltid gör. Vi passerar övergångsställe nummer två och har precis passerat när en buss kör bakom oss. Jag hör ett skrapande ljud som när bussen kör för nära en trottoarkant. Vi vänder oss om och det skrapande ljudet slutar inte. Jag ser hur bussen är uppe på kanten av trottoaren och kör ner en busskur, rakt över den i samma hastighet hela tiden. Glas som krossas och bussen fortsätter ytterligare 25-30 m innan den kör in i ett träd eller lyckstolpe. Där tar det stop. Det gnisslande ljudet har upphört, ljudet av krossat glas har lagt sig. Men något är fel, så in i helvete fel. En tystnad, sekunder, innan skriken bryter ut. Jag ställer mina flickor i säkerhet vid nedgången till tunnelbanan och säger ”stanna här, jag kommer”. Jag springer fortare än jag trodde var möjligt med handen på telefonen. Slår in 112 med fumliga fingrar, signalerna går fram. Jag fångar upp en tjej, hon har hästsvans och träningskläder, tårarna rinner okontrollerbart på henne. Hennes armar och händer skakar och hon irrar runt i panik. Jag tar hennes händer, håller hårt, ställer frågan ”är du skadad”, svaret blir nej men bussen hade kört förbi henne med bara centimeter ifrån. Jag håller hennes hand, säger att jag heter Linda och att mina barn går i skolan där och pekar på andra sidan. Hon säger tack Linda, genom sina tårar. Jag pratar med larmoperatören och håller fortfarande hennes hand, pratar med henne också, andas lugnt med henne. Bara två meter knappt ifrån mig ser jag kropparna ligga, vissa helt orörliga och inte så det borde se ut. Jag ser en som ligger ner men som rör sig lite. Jag informerar, jag ber dom komma snabbt, jag befinner mig i en mardröm. Bredvid mig ligger människor, kroppar, oskyldiga människor vars liv bara minuter varit som vanligt. Som jag och mina barn som vara var tacksamma för fredagen, för ledighet. Jag ringde min J som jag alltid ringer i alla livets situationer. Jag skrek, jag grät i panik, sen kom blåljusen och de kom från alla håll. Det gick snabbt. På bara någon minut var allt avspärrat. Höga röster från poliser från att skapa någon som helst ordning i det mardrömslika kaos vi befann oss i. Vi som sett något fick räcka upp handen och forslades bort till andra sidan. Vittnesförhör. Ingen fick lämna platsen förens man pratat med polis. Och vilka fantastiska blåljusmänniskor det var på plats. Lyssnade, tröstade, en kvinnlig var nere i tunnelbanegången och såg till att mina barn var ok. Människor, främlingar, såg till att de var ok. Jag fick ju inte lämna platsen. Och nej de fick inte komma till mig. Men när jag var klar sprang jag ner direkt.
Jag vill verkligen tacka alla som var på plats igår, hur vi främlingar fanns för varann, tröstade, hjälpte, brydde oss med en sådan genuin vänlighet och omtanke. Tack till all blåljuspersonal som var på plats, vilket jobb ni gjorde, jag är mållös. Poliser, ambulanspersonal, ja alla. Igår gick mitt hjärta sönder för alla de oskyldiga som drabbades. 💔 Det var en mardröm och det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Nu måste jag bearbeta, andas, gråta. Finnas för mina barn, svara på frågor, trösta, kramas och ge så mycket kärlek. Tack för att du läste ❤️ Ta hand om dig och alla de du bryr dig om. Love Li
lånad bild från tv4
