Julen är den utan minsta tvekan mest traditionstyngda högtiden vi har i det här landet.
Vi värnar våra gamla, svenska jultraditioner.
Men hur gamla är de egentligen?
Och hur svenska?
Är det verkligen bara sabotage och mordbrand som är genuint svenska jultraditioner?
Lugn, här kommer svar på allt.
I begynnelsen var Julblotet, som åtminstone praktiserades i slutfasen av den så kallade Vikingatiden, som inföll cirka år 800 till 1050 efter Kristus. Ordet jul är alltså känt på våra breddgrader långt innan Sverige kristnades. Ett blot innebar att folket samlades och offrade boskap för att blidka gudarna. Det är osäkert om Julblotet, även kallat Midvinterblotet, inföll under det som i dag är juletider. I själva verket är detta ett av de blot som vi idag vet ”förfärligt lite” om enligt folklivsforskaren Ebbe Schön.
Dricka jul låter festligare. Det handlar om rituellt öldrickande, där ”dryckesoffer” för ett gott år med fred och husfrid nog lockade många frivilliga. Den romerske historieskrivaren Plinius den yngre har beskrivit hur nordborna drack till Oden för krigslycka och Frej för god skörd.
Julbadet var en annan gammal fin, svensk tradition. I 1800-talets bondesamhälle var synen på hygien inte riktigt densamma som vi har i dag. Till jul skulle alla bada, ”vare sig det behövdes eller inte”, som det står i en källa. Badet skedde enligt en sträng hierarki, där först husbonden kröp ner i baljan och därefter fru, barn och tjänstefolk. Vattnet räckte till alla. Denna sedvänja var på sina håll vanlig ändå in på 1900-talet, men är märkligt nog inget som vi i dag skryter om i turistbroschyrer.
Från början var den skandinaviska julgranen något som fick stanna utomhus, som skydd mot onda makter. Inomhusgranen förekom dock i Tyskland redan under 1400-talet. Den första dokumenterade julgranen i Sverige fanns hos familjen Wrede-Sparre på godset Stora Lundby i Södermanland år 1741. Men det var först under andra hälften av 1800-talet som vanligt folk började släpa in granar i vardagsrummen. Seden med utomhusjulgranar på allmän plats tog fart först under mellankrigstiden på 1900-talet. Det beräknas att ungefär vart femte julgran i landet är ett resultat av den svenska folksporten ”planlöst gå ut i skogen och bara såga ner lämpligt träd” – vi har väl allemansrätt, va?
Julklappspaketen importerades från Tyskland i början av 1700-talet. Så även julgrans-prydnaderna, med de lättkrossade kulorna som främsta säljargument, som dock kom först i slutet av 1800-talet. Den första adventskalendern gjordes givetvis också i Tyskland omkring år 1900. ”Sveriges flickors scoutförbund” sålde den allra första adventskalendern, men det var först 1934.
Den ursprungliga, svenska hustomten var något av en mafioso, som sysslade med beskyddarverksamhet runt slott och koja. Om tomten inte behandlades med tillbörlig respekt, vilket innefattade gröt och nya kläder varje jul, så blev han inte nådig. Det finns obekräftade vittnesmål om hur tomten dödade en ko om han inte fick en klick smör i gröten.
Dagens jultomte, en rödklädd och korpulent man med vitt hipster-skägg, anses vara en hybrid mellan amerikanska Santa Claus och den gamla hederliga gårdstomten. Men han var sysslolös på julafton under 1800-talet eftersom julklappsutdelningen då sköttes av julbocken. I början av 1900-talet tog dock jultomten över sysslan och myntade uttrycket ”finns det några snälla barn här?”.
Julbordet introducerades när järnvägen slog igenom i Sverige. På järnvägsrestaurangerna var tiden ofta knapp – och då var ett smörgåsbord med självservering idealiskt för både gäster och personal. Lutfisken, denna delikatess, åts året om under 1700-talet, men är i dag en rätt som vi bara undviker att äta en gång om året. Julmusten uppfanns i Sverige och började säljas 1910. Varannan läsk som dricks i december är en julmust.
Den första jättehalmbocken restes på Götgatan i Stockholm på 1930-talet. Den brändes inte ner. Traditionen med att bränna Gävlebocken började år 1966, det var nämligen det första året som den gigantiska halmbocken placerades på Slottsberget. Ironiskt nog byggdes Gävlebocken i perioder av ortens brandkår. Den återkommande bockbränningen har satt Gävle och därmed Sverige på världskartan, som landet som där man gläds åt åtminstone en genuint egen jultradition: den folkliga och muntra mordbranden.
Av P.D. Malm
