Igår kväll var prins Daniel hedersgäst vid Svenska filminstitutets 60:e guldbaggegala på Cirkus i Stockholm. Under galan premierades insatser för svensk film under 2024. Prins Daniel, tillsammans med riksdagens talman och statsrådet Parisa Liljestrand, var hedersgäst när den 60-årsjubilerande filmgalan firades på Cirkus. Under kvällen hedrades landets främsta filmtalanger och filmårets mest minnesvärda prestationer.
Under galan höll Prinsen ett tal i vilket han bland annat sade:
Vad är det som ger filmen dess märkliga förmåga att förvandla oss?
Jag gissar, för att i filmen, när den är som bäst, så möts alla konstarterna: teatern, litteraturen, måleriet och musiken och tillsammans gör de filmen oemotståndlig!
H.K.H. Prins Daniel
Prinsens tal kan du läsa här:
Herr talman,
Kulturministern,
Mina damer och herrar,
Film är fantastiskt!
Att så här från Guldbaggegalans jubileumshöjd titta tillbaka på 60 år av svensk film är fantastiskt. Vilka pristagare, vilka titlar!
Att räkna upp alla här och nu blir svårt. Men för att ge ett exempel: 1973 var det Ingmar Bergmans ”Viskningar och rop” som utsågs till bästa film. Samtidigt fick Sven Nykvist pris för bästa foto, Harriet Andersson som bästa kvinnliga skådespelare, i just ”Viskningar och rop”, Gösta Ekman för bästa manliga, i ”Mannen som slutade röka”.
Av detta minns jag ingenting, för jag föddes nämligen det året. Men filmerna, de finns kvar, att återvända till eller att uppleva. Ofta minns filmerna sånt vi själva glömt, eller kanske aldrig har varit med om.
De är kraftfulla tidsdokument. I filmerna finns lämningar av så mycket; från världsbild, drömmar och samtidsdebatt till hur vi talade, klädde oss heller inredde våra hem.
Guldbaggegalan 2008 däremot, minns jag mycket väl. Tack vare filmen ”Darling”, som det året nominerades i inte mindre än sex olika kategorier och som berörde mig djupt.
Ja, vi har ju alla varit med om det där ögonblicket, då filmen är slut, musiken börjar spela, eftertexterna börjar rullar och det är en aning svårt att resa sig. Ridån går ihop, ljuset i salongen tänds. Lite motvilligt strömmar vi ut tillsammans med de andra, ut i den så kallade verkligheten, kanske kisande mot en ovälkommen sol. Vi är inte längre samma människor själsligt. Något inom oss har för alltid förändrats.
Vad är det som ger filmen dess märkliga förmåga att förvandla oss?
Jag gissar, för att i filmen, när den är som bäst, så möts alla konstarterna: teatern, litteraturen, måleriet och musiken och tillsammans gör de filmen oemotståndlig!
Och det är ni med era särskilda talanger som skapar detta, i ert arbete med att förena filmen med konstarterna till en ny, unik enhet som utvecklar en kraft så egen, så enorm, att den som sagt, kan förändra oss som individer.
Och ni få, ni lyckliga få, som har detta till arbete: Grattis!
Och oavsett om ni går härifrån med en guldbagge eller ej: Tack!
Foto: SPA
