I helgen förvandlades Gärdet i Stockholm återigen till en pulserande tidsmaskin när Vi som älskar 90-talet slog upp portarna för årets upplaga, större, varmare och mer nostalgisk än någonsin.
För första gången testade festivalen ett nytt upplägg: två dagar istället för en. Två dagar fyllda av eurodance, rave, pojkband och odödliga hits som fortfarande, tre decennier senare, får tusentals människor att kasta upp händerna i luften och sjunga med ord för ord.
Och det märks direkt när man kliver in.
Det här är inte bara en festival, det är en återförening med en tid då musiken var större, modet vildare och livet kanske lite enklare.
Mellan artisternas framträdande sätter olika DJ:s toner med beats från en andra scen, ett nytt koncept som för tankarna till Docklands storhetstid. Hårt pumpande basgångar, händer i luften och människor som dansar som om det vore 1997 igen.
Och för den som ville gå all in bjöd festivalen på ett av sina mest kreativa inslag: hemliga rave-rum, gömda bakom till synes vanliga bajamajor. Ett lekfullt och kaotiskt inslag som fångade den gamla rave-eran perfekt.
Stockholm levererade samtidigt närmare 30 graders värme och festivalens kanske enda svaghet blev snabbt tydlig: bristen på skugga. Köerna till vattenstationerna blev långa och solskyddet något begränsat. Men publiken verkade knappt bry sig. För över området vilade ett märkligt lyckorus.
De välbekanta ZTV ikonerna Peter Siepen och Josefin Crafoord leder publiken genom helgen med humor, charm och den där självklara 90-talsenergin som nästan känns lika viktig som musiken själv.
Och vilka akter det var.
Fredagen bjöd bland annat på ikoniska namn som Snap!, Magic Affair, Drömhus, Basshunter, 2 Unlimited och kvällens stora dragplåster Scooter, som fullständigt exploderade över Gärdet i ett avslut lika intensivt som ett tyskt 90-tals rave.
Lördagen fortsatte i samma tempo med East 17, Markoolio, Günther, Basic Element, Cascada och ett mäktigt finalblock med E-Type och Antiloop.
När man ser årets line-up blir en sak väldigt tydlig: Sverige må vara ett litet land, men vårt avtryck på 90-talets eurodance-scen är enormt.
Det blir en påminnelse om vilken musikalisk stormakt Sverige faktiskt har varit.
Och fortfarande är.
Det säger också något om festivalens betydelse att både Basic Element och E-Type flera gånger under sina framträdanden erkände att de faktiskt var nervösa inför just det här giget, trots att de annars turnerar världen över.
Kanske är det just den här publiken som gör skillnaden. För här möter artisterna inte bara fans, utan generationer av människor som burit deras musik genom hela livet.
Musikaliskt är det svårt att inte imponeras. Det som slår mig mest är hur låtarna fortfarande håller, och i vissa fall nästan känns starkare idag. Och nästan varje refräng är en odiskutabel banger. Det är något unikt med den svenska förmågan att skapa musik som både fastnar och överlever generationer.
I stunder som de här går det faktiskt inte att låta bli att känna stolthet över att vara svensk.
Men det som verkligen gör Vi som älskar 90-talet speciellt handlar inte bara om musiken. Det handlar om människorna.
För få festivaler lyckas skapa den här typen av gemenskap. Här spelar det ingen roll vem du kom med , eller om du tappat bort dem. På Gärdet blir du snabbt uppfångad av främlingar som drar in dig i dansen som om ni känt varandra i åratal.
Komplimanger delas ut mellan okända människor. Skratt blandas med allsång. Alla tycks vara snälla mot varandra.
Det är nästan som om hela området blivit immunt mot vardagens kyla.
Som om alla tagit samma kärlekspiller.
Och kanske är det där festivalens största styrka ligger.
I en tid där människor allt oftare känner sig ensamma lyckas Vi som älskar 90-talet skapa något allt mer ovanligt: äkta tillhörighet.
Och ja, mycket av det visuella känns fortfarande lika kompromisslöst 90-tal som musiken själv.
Lättklädda dansare, glittriga scenkläder och estetik hämtad direkt ur MTV-eran. I dagens samhällsklimat hade det kanske inte allt passerat obemärkt, men här blir det snarare en nostalgisk blinkning till en tid då det mesta var mindre tillrättalagt.
Nästan ironiskt nog var det bara E-Type som valt att klä sina körtjejer mer påklätt.
Och ja, det var nästan lite oväntat.
För egen del kändes fredagen nästan som en trailer inför lördagen.
När helgen väl var över infann sig den där välbekanta känslan som bara riktigt bra festivaler lämnar efter sig: kroppen är slut, huvudet trött , men man vill ändå ha en dag till.
Kroppen var tacksam över att det bara var två dagar.
Hjärtat ville ha en tredje.
Och kanske är det just där festivalens magi bor.
För oavsett om du älskar 90-talets musik eller inte, är det nästan omöjligt att stå emot känslan.
Man dras med.
Och för en stund känns världen faktiskt lite lättare.
Jessica Hedin, hur skulle du beskriva årets festival med tre ord?
– Nostalgisk, energifylld och fantastisk.
Vad gör att du kommer tillbaka?
– Stämningen, musiken och gemenskapen. Det är en unik känsla som är svår att hitta någon annanstans.
Hur skiljer sig stämningen här från andra festivaler?
– Folk är glada, avslappnade och här för att ha kul tillsammans. Det känns väldigt inkluderande.
Vad betyder 90-talsmusiken för dig?
– Den väcker många minnen och ger mig massor av energi. Det är musik som fortfarande håller.
Vilken artist var helgens höjdpunkt?
– Det är svårt att välja, men Scooter, East 17 och ATB var de absoluta höjdpunkterna.
Var två dagar bättre än en?
– Ja, absolut. Två dagar gav mer tid att se fler artister, njuta av stämningen och verkligen få ut det mesta av festivalen.
Vincent Vintelesco, som till vardags driver restaurangen Nybroe;
Vad gör du här?
– Man måste hedra 90-talet, och det måste man göra minst en gång varje år. Vi som älskar 90 talet, det är sol, det är dans. Men inte bara det. Det är outfits, det är musik, det är glamour, det är minnen, det är upplevelser och det är kompisar man har från 90-talet.
Vad är ditt bästa 90-talsminne?
– Jag föddes 1991, så mitt bästa 90-talsminne var att träffa en fantastisk lirare som heter Max Furberg. Vi har hållit ihop i många, många år. Han kommer ni att få se i affärsvärlden framöver. Utöver det så lyssnade jag på Spice Girls, Backstreet Boys, E-Type och Markoolio. Jag diggade varje låt, varje sekund.
– Och Markoolio har ju faktiskt ett raggningstips där han brukar säga: ’Hej, vill du följa hem till mig och köra lite makaroner och hångel?’ Det har aldrig funkat, säger Vincent Vintelesco och lägger till:
– Markoolio är ju också 90-talet personifierat och han har varit på festivalen de senaste tre åren och förgyller den varje gång. Han gjorde inte bara sina glansår på 90-talet, utan har sedan dess byggt upp en riktig kultstatus i svenska folkets hjärtan, både inom musik, kultur och lite allt möjligt, ja sprit och öl och allt möjliga sammanhang.
Vad saknar du med festivalen?
– Flera dagar. 90-talsfesten handlar om ett helt decennium av saker att fira.Man vill nästan säga: skulle man inte kunna köra tre dagar?
Något annat?
– Tack till Henric, den fantastiska, snyggaste fotografen på hela 90-talsfesten. Han tar så bra bilder att även om man är tjock och ful så blir man alltid snygg på hans bilder.
Text: Emilia Lee
Foto: Henric Wauge/SPA
