GALA magasin
You Are Reading

Sagan om Monica Zetterlund – idag skulle hon ha fyllt 80 år…

0
Nöje

Sagan om Monica Zetterlund – idag skulle hon ha fyllt 80 år…

Monica Zetterlund

Med jazz, vemod, förvivlan och en massa skratt och kärlek.
Med Z som känzla.
Monica Zetterlunds liv blev långfilm för fyra år sedan. Den vackra blondinen från Värmland med röst som en svetslåga och någonting alldeles extra. ”Det är direktutstrålning från en människa som verkligen är en människa”, skrev författaren Sven Stolpe. Här är sagan som var hennes liv…
”Hå haj vö mon”
I pappas musikaffär satt Monica efter skolan och lyssnade på Ella Fitzgerald. Och plitade omsorgsfullt ner texterna.
How high the moon.
Bland dragspel och jazzskivor grundlades en karriär.
Och ett skönhetsideal.
Monica lyssnade till Peggy Lee, med den tidens språkbruk ”ett blont bombnedslag” och visste hur hon ville se ut och låta. Blond och elegant och sjunga lätt och rytmiskt. Hon skrev ner låttexterna i sin anteckningsbok.
”Linger in maj arms eh littel långer bäjbi” var den första jazzlåten som unga Monica Nilsson lärde sig. Linger in my arms a little longer baby.
Som Peggy Lee skulle hon bli om hon nu inte skulle bli filmstjärna som Rita Hajvårt.
Som när barndomsvännen Lena Dahlman minns deras ideal där i Hagfôrs i en tänkt dialog.
”Monica du är görvacker, som Rita Hajvårt!
Hmm… Men du då… du är görtjuusi du, söm Ginger Rågers!
Det var glamour- och jazzdrömmar på värmländska.
Som drömdes av ”Eva Monica Nilsson, Nya Gärdet, Hagfors, Värmland, Sverige”.

Monica Zetterlund
Danska trumslagaren Alex Riel, basisten Eddie Gomez, Bill Evans och Monica Zetterlund.

Pappa Sik-Bengt spelade jazz och stod för fantasin. Mamma Greta jobbade och slet. ”Ho e sôm en traktor”, sa Bengt om sin älskade. Det var menat som en komplimang. Och utan Greta-traktorn hade nog familjen fallit sönder. För roliga, musikaliska pappa var som en fladdrande fjäril rent ekonomiskt sett.
Lillasyster Margareta var snäll och försiktig. Storasyster Monica var enligt egen utsago ”elak, vild och jävlig”.
Fast det tror vi inte på. Jo, det vilda.
Hon var den som sprang fortast, hoppade högst och vågade allt. Som genomförde sånt som akrobatföreställningen där hon skulle härma Miss Camilla som hon sett på tivoli. 12-åringen fixade en ögla med billigt hushållssnöre i en slaktkrok i ett träd och tog inträde. Två meter upp hängde hon och gjorde sina konster. I fem minuter. Sedan brast öglan och hon drattade i backen. Och slog ryggen.
Den förbannade ryggen som skulle ställa till det så.
Den ser ut som en tipsrad, skulle hon säga som vuxen.
Tänk ungefär.
1
x
2
x
1
2
x
Om det var Miss Camilla-bravaden eller medfödd skolios eller en kombination vet väl ingen säkert. Men ryggen skulle ge Monica problem, sätta henne i rullstol många år senare.
Men än var det långt till rullstol och värk.
Först skulle det bli en sensuell oslagbar karriär. Med sugande jazzballader och en utstrålning som skulle fälla gnetiga kulturgubbar och få hela Sverige att drömma.
Elak var hon inte. Och inte jävlig. Men vild.
Inte ens hetlevrade pappa – Sik-Bengt själv – rådde riktigt på sin dotter.
”Du får slö ihjäl mig, far”, skrek hon och ögonen gnistrade.
Det temperament och den glödande hetta som sedan skulle ge henne smeknamn som ”ett lingonris i ett cocktailglas” fanns redan tidigt.
Hon älskade att somna i köket omgiven av de vuxnas röster och musiken. Den allestädes närvarande musiken. Och det var alltid öppet hus hos Sik-Bengt och Greta Nilsson.
Generöst. Men snålt med beröm. Inte skulle ungarna få höra att de var duktiga. Då kunde de ju förhäva sig. Tro att de var något.
Monica Zetterlund och Birgitta Andersson
Monica och och Birgitta Andersson gjorde underhållning för SVT 1972.

När Monica var 14 meddelade hon pappa att nu ville hon sjunga med hans orkester och följa med ut på helgerna. Fast hon tänkte bara sjunga jazz. När orkestern spelade schottis och schlager gick Monica till nöjesfältens skjutbanor – och med tiden fick hon en imponerande prissamling på flickrummet. Fickknivar och små nallar och vad man nu kunde vinna.
Beröm fick hon inte av pappa orkesterledaren. ”Sjungôr du en fel ton så slôr ja ihjäl dä” – den stilen var det. Och precis som alla andra i orkestern skulle ju den 14-åriga vokalisten få sig en hutt innan varje spelning. En vana som skulle bli ödesdiger. Längre fram i tiden. I den framtid som Monica bara drömde om ännu.
Hon drömde, men visste vad hon ville. I anteckningsboken fanns redan planerna ”Om 1 ½ år tar jag realen. Sommaren därpå far jag till Stockholm, söker mig ett arbete och börjar ta teaterlektioner hos Theselius. Tiden går och efter 2 år på Theselius teaterskola , prövar jag in på Dramatens elevskola och lyckas…” står det med prydlig skolflickstil.
Nu blev det inte riktigt så. När hon var 15 föll hon för den stilige killen i granngården han som nästan såg ut som Gregory Peck – och hette Torbjörn Zetterlund.
De blev med barn, gifte sig när Monica var 17 och Eva-Lena föddes. Äktenskapet fick väl inte riktigt någon chans. Torbjörn studerade i Stockholm. Monica jobbade hemma i Hagfors på Televerket och mormor tog hand om den lilla.
Det var Torbjörn som puffade på sin unga hustru att visst skulle hon ställa upp i sångtävlingen på den tidens inneställe – Nalen i Stockholm.
Monica kom tvåa, vann 250 kronor, gick på varuhuset PUB och köpte sig en rosa kappa, en mössa och ett par skor till Torbjörn.
Sedan åkte hon hem till Hagfors och var berömd. Hon var Nalenstjärnan. Världsberömd i hela Värmland.
Visserligen i hård konkurrens med nya, hotta bandet Sven-Ingvars. Men ändå.
Och Sven-Ingvars var pop. Monica jazz.
Det hade hon bestämt tidigt. När pappa lärt henne allt han visste om ”Duke Ellington och Count Basie och gôbbera”. Även om hon var snäll och sjöng för fastrarna när de lyfte upp henne på matsalsbordet och ville höra Violer till mor – så var det jazzen som hon älskade. Och hon fortsatte sjunga. Hoppade in i olika orkestrar – även om jobbet på Televerket var tryggheten. Och mormor tog hand om Eva-Lena.
Det mycket unga äktenskapet sprack efter två år. Skilsmässa 1957 och bitter vårdnadstvist. Men inte med Torbjörn utan med svärmor.

  • Då höll jag på att gå sönder, skulle Monica säga senare.

Men hon fick vårdnaden. Även om farmor och farfar alltid skulle vara en del av tryggheten för Eva-Lena. Hos dem var det ordning och reda. Lugnt och skönt. Hos mormor Greta var det också tryggt, hon blev den mamma som fanns till hands när mamma Monica var ute och sjöng. Allt oftare och allt längre bort från Hagfors. Först i Karlstad, sedan i Köpenhamn. Morfar Sik-Bengt drack väl lite för mycket ibland, men Eva-Lena var hans prinsessa. Hon hade det bra. Det visste Monica. Men hon längtade. Ville kunna ta med Eva-Lena. Kanske skaffa en lägenhet i Köpenhamn. Men det skulle dröja många år innan mamma och dotter skulle dela hem.

Monica Zetterlund
Monica fixar frisyren under TV inspelning 1972.

Nu började Monica Zetterlunds karriär ta fart. Recensenterna var lyriska. ”Den nya jazzvokalistdrottningen”, ”En sensationell upptäckt” eller det tidstypiska ”En helvass pingla”.
Den helvassa pinglan jobbar hårt. Hon slår igenom i Köpenhamn. Och hon träffar män.
Gillar jag någon så slår jag till, brukade hon säga.
Hon slog till med en jazztrumpetare i Karlstad. ”Hon var bohemisk men visste vad hon ville”, var sommarförälskelsen Villes karaktäristik av den unga Monica.
Hon slog till med jazzlegenden Earl Hines, han var 53, hon var väl 20. Han var den världsvane. Hon var bedårad.
En galen natt i Köpenhamn kommer flera svenska jazzproffs för att höra den nya, sensationella Monica Z och hennes röst. Arne Domnerus är en av dem. Han värvar henne till Nalen i Stockholm.
Nalen blir hennes nya hem. På hotellrummet är det trist. På Nalen kan hon spela kort med musikerna, snacka om livet och leva omgiven av människor. Hon älskade det. Och hatade att vara ensam. Hela livet skulle den begåvade blondinen återskapa sin barndoms trygga kök med prat och skratt och mat och musik och massor av folk. Och hon kunde inte vara ensam. Så var det bara.
Monica på Skansen, Happy Jazz 1969.
Monica på Skansen, Happy Jazz 1969.

Hon jobbade hårt. Alltid jobbade hon hårt med musiken. Annars kunde Z vara lite lat, det sa hon själv, men hon var aldrig, aldrig lat när det gällde musiken.
Karriären spirade. Männen föll för henne.
-Ja, de har fallit för mig. Men sedan har de rest sig och gått, skulle hon säga senare.
Nu var det 60-tal och Monica slog till.
Hon slog till med folksångaren Josh White. Han lärde henne att gilla sin egen kropp.
Hon slog till med Marlon Brando.
Jo. I Paris.
Monica var där för att sjunga på en klubb. Klockan var fyra på morgonen. Hon satt och virkade (!) vid ett bord, i väntan på att hon skulle upp på scenen igen.
En kvinna från ett bord intill lutar sig fram och undrar om inte Monica vill komma över till deras bord. Det är en herre som gärna vill bjuda på en drink.
-Jag gick fram och då reste sig mannen i fråga. Det var Marlon Brando. Jag höll på att få skitslag. Han sa inget och inte jag heller.
De fick tre dagar tillsammans. Han kallade henne Sven! För det var ett svenskt namn och en svensk blondin skulle inte heta Monica. Han lärde henne dansa chachacha.
Efter tre dagar och nätter i Paris med Marlon reste Monica hem. Hon kunde ju inte missa spelningen i Långeds Folkets hus. Det var svensk höst, kaminen brann, Monica sjöng och på bion i Långed gick Vild ungdom med Marlon Brando.
Monicas 60-tal innehöll lika mycket som andra människor får uppleva på 30 år, sa hon senare. Vi säger att det innehöll mer. De flesta får aldrig någonsin dansa chachacha med Marlon Brando i Paris.
Monica åkte till USA.
Frågan är om hon någonsin slog till med Miles Davis. Han försökte i alla fall. När hon kom ut från damtoaletten på en jazzklubb stod han där och väntade. ”What do you want?”, sa Monica. ”I want to fuck you”, sa han. Det var lite väl rakt på sak även för en rakpåsakblondin för Hagfors.
Och när Playboys ombud ville förhandla om ett nakenutvik i tidningen, fnissade hon och halade upp ett av lösbrösten hon hade innanför sin eleganta klänning.
Och hon var besviken på ”hela jävla USA”. På att hennes svarta musiker inte fick en loge, på att kvinnor förväntades ställa upp på sex för att få hjälp i karriären.
Sen åkte hon hem.
Fick äntligen lägenhet i Stockholm och flyttade in med Eva-Lena, sex år, hemhjälp och en boxerhund. Eva-Lena accepterade flytten men grät och längtade till mormor och Hagfors.
Hasse Alfredsson, Lena Nyman, Monica Zetterlund och Tage Danielsson
Monica med Hasse Alfredson, Lena Nyman och Tage Danielsson, 1976.

Visst var det gropar i karriären men det hände något när hon började sjunga på svenska.
-Jag kunde inte tala svenska. Jag talade värmländska och danska.
Men när Bebbe Wolgers skrev, då sjöng Zetterlund svenska.
Sakta vi går genom stan, säger vi bara.
Det blev revy. HasseåTage.
– Religiös det är jag väl inte men Tage är så nära Gud jag kan tänka mig, har Monica sagt.
Han och hans hustru Märta-Stina förstod Monica. Och älskade henne.
Märta-Stina satte det nog exakt när hon beskrev Monica som ”besvärlig och omistlig”.
Det blev teaterroller, Sjörövarjenny i Tolvskillingsoperan, massor av Hasseåtage, ”karlar dä ä mitt liv dä” i Söderkåkar och den sturska Ulrika i Utvandrarna.
Det var lyriska recensenter ”en röd eldslåga och en sång av sugande magisk skönhet”.
Och en rad män.
En elak läkare som tryckte ner henne i skoskaften. Vilgot Sjöman som senare gjorde en pjäs om deras passionerade men omöjliga förhållande.
Tony Joe White och Monica Zetterlund
Monica med amerikanske musikern Tony Joe White under SVT inspelning 1969 “Gröna små äpplen”.

Männen kom och gick
Monica köpte sig ett slott. Ett stort schabrak till hus på Lidingö.
Hon gifte sig med jazzmusikern Göran Pettersson. Hon är 26 år och har upplevt mer än de flesta hinner med i ett helt liv.
I huset återskapar Monica igen barndomens kök i Hagfors. Det är fullt av folk, värmlänningar och amerikaner, vänner och gästande jazzmusiker som får bo över, i köket står Z själv och lagar stora grytor med ”kollijox” i timmar, musiken flödar, folk kommer och går, skrattar och pratar. Fester drar ut på tiden. Folk kommer och går. Ytterdörren är olåst. Monica bjuder alltid generöst.
Och i ett rum försöker Eva-Lena sova. Hon ska ju upp till skolan och kan inte sova till tolv som mamma.
Dottern flyr till stallet. Där är ordning och reda. Och med barnflickan lever hon sin vardag och äter makaroner och stekt falukorv. När mamma Monica lagar mat är det mer happening och hemhjälpen går efter och plockar upp och diskar.
För sånt är inte kul. Monica är flitig – så länge det är kul.
Äktenskapet tar slut.
Svante Thuresson flyttar in.
Monica åker till New York och blir förälskad.
Svante Thuresson flyttar ut. Amerikanske jazzpianisten Steve Kuhn flyttar in. För Eva-Lena blir han en extrapappa som hämtar henne vid stallet. För Monica en engagerad partner men också en man som är dyr i drift – och det är Monkan som står för stålarna.
”Pensionat Zetterlund”, det grandiosa huset på Lidingö stänger när Monica träffar Sture Åkerlund och de bestämmer sig för att börja ett nytt liv. Flyttar till landet, till Solbacken nära Nykvarn. Med badsjö och äppelträd och körsbärsträd. De gifter sig 1974. Tage och Aina Erlander är med på bröllopet. Tage håller tal. Pappa Sik-Bengt spelar dragspel.
Eva-Lena börjar gymnasiet i Södertälje.
Det kunde varit enbart idyll. Men det är det inte.
En hutt före spelningarna. En öl för att varva ner. Alkoholen hade blivit en vana. Nu var spelningarna färre, livet mindre hektiskt. Men både Sture och Monica fortsatte dricka.
Eva-Lena hade märkt att det kom smygande. Redan i huset på Lidingö blev det för mycket. Mamma Monica sa konstiga saker, blev inåtvänd, gick inte att nå. Nu drack hon och Sture tillsammans. Ibland hejdlöst.
När Tage Danielsson krävde att Monica skulle hålla sig nykter under jobbperioderna försökte hon. Hon försökte. Antabus och hälsohem. Vita perioder.
Monica Zetterlund
Monica Zetterlund vid ett uppträdande 1992.

Man kan ana Eva-Lenas sorg över att Monicas kamp för att hålla sig nykter alltid var relaterad till jobb. Inte till familjen. Inte ”nu har jag blivit mormor, nu ska jag ta igen vad jag missade med mitt eget barn, nu ska jag sköta om mig själv och njuta av Erik och Karin”.
Nej, inte så.
Eva-Lena har beskrivit det hjärtskärande insiktsfullt.
– På ett sätt hade vi en bra relation, men mammas alkoholism förstörde jättemycket – jättemycket! – mellan oss. Den som led mest av det var mamma. Jag har familj, vänner, ett fantastiskt rikt liv. Det hade inte mamma. Hon hade bara sin förtvivlan.
För Eva-Lena växte upp och förverkliga sin dröm. Skaffade familj och hästgård.
Monica själv refererade gång på gång till hur hon ständigt levde med dåligt samvete för att inte ha varit en bra mamma.
Det var sorgen.
Det var bluesen. Ofullkomligheten. Den skärande smärtan.
Att den geniala som tröstat oss.
Rösten som tolkat vår själ, den lysande begåvade – ändå inte fick ordning på sitt liv så som hon önskat.
Och slutet blev sorgligt. Ryggen orkade inte mer. Rösten orkade inte mer. Monica Zetterlund orkade inte mer. Hon drog sig undan från världen i sin lägenhet i Stockholm. Hon ville inte lyssna på nya skivor. Hon ville inte läsa. Hon ville inte måla akvarell. Hon ville inte sticka. Hon ville inte mer.
– Visserligen ville hon egentligen inte leva, men det var inte meningen att hon skulle gå på det sättet, sa hennes vän Doris Stråhlman.
Doris hade ätit en tidig middag tillsammans med Monica den där majdagen 2005 och hjälpt henne i säng eftersom hon var trött. Doris sa ”Lova att inte röka”. ”Det är lugna gatan”, svarade Monica. Men när Doris som avtalat kom tillbaka senare på kvällen för att se om Monica behövde något möttes hon av brandrök. Lägenhetsdörren öppen. Svart. En brandingenjör tog om henne och svarade på frågan ”Men var är Monica?”.
– Hon finns inte längre.
Men vi behöver bara sluta ögonen och lyssna på hennes röst så lever hon igen. Svävande, rytmiskt, lätt. Utan värkande rygg och oro i själen.
Monica Zetterlund
Monica Zetterlund blev 67 år gammal.

Text: Maggan Hägglund
Foto: Stella Pictures
 

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •