Idag är det den 28 maj. 🫶
Och det är precis två år sedan pappa gick bort.
Samma dag som han lämnade oss åkte jag och repade inför min show i Las Vegas, för jag hade lovat honom att inte ställa in. Han ville aldrig vara orsaken till att jag stoppade livet, musiken eller drömmen.
“The show must go on, Tessen.”
Än idag förstår jag inte hur jag klarade av det. Hur hjärtat kunde gå så totalt sönder och ändå fortsätta bära mig framåt. Dagen därpå stod jag på scenen och sa: “Det här är för pappa.”
Men jag berättade aldrig att han precis hade gått bort. För hans skull. För att hedra hans styrka, hans kärlek och hans tro på mig.
Ett år senare, samma datum, den 27 och 28 maj, var det dags för min egen föreställning på Playhouse. Color of Love om konsten att leva. Min två och en halv timme långa monologföreställning om livet, kärleken, sorgen och hoppet.
Kvällen innan hittade jag ett gammalt Super 8-band med mamma och pappa, bara 21 och 23 år gamla. Det var som att de ledde mig till det. Som att de ville att just det bandet skulle hittas just då.
Och det fick inleda hela föreställningen.
Deras unga ansikten, deras skratt, deras kärlek och hela livet framför dem. Jag vävde in det i texten och i berättelsen, och på något sätt kändes det som att pappa fortfarande var där och visade vägen.
Pappa levde verkligen on his terms.
Han växte upp i Libanon och tog ett enormt ansvar för sina syskon, nästan som en extrapappa för dem. Han offrade mycket, men han slutade aldrig gå sin egen väg. Han följde alltid sitt hjärta och det var precis det han lärde mig att göra också.
Att våga leva sitt liv på sina egna villkor.
Att man inte kan göra andra lyckliga om man inte också är sann mot sig själv.
Att våga följa sitt hjärta, även när vägen är svår.
Och imorgon släpper jag On My Terms.
En låt som betyder enormt mycket för mig. Och kanske lite extra för pappa. ❤️
Hoppas och tror att du hade varit stolt över mig, pappa. För jag fortsätter.
Och jag hör fortfarande din röst:
“Vi ger aldrig upp, Tessan.”
Nej pappa. Vi ger aldrig upp.
Så här på tvåårsdagen av din bortgång känns det som att allt hänger ihop på något sätt. Sorgen finns kvar, alltid. Men också kärleken, styrkan och allt du gav vidare.
Vi saknar dig varje dag.
Och jag hoppas att du hör varje ton.
